Advokaten 1
åtal och rättslig prövning. Så torde vara fallet
med den våldtäktsanklagade ledarskribenten. Det hade möjligen, allt annat lika, kunnat vara en annan sak om det uppgivna brottet begåtts i närtid och offret i anslutning härtill polisanmält gärningsmannen för våldtäkt eller annat allvarligt brott. För visst finns det ett allmänintresse om en av landets mest namnkunniga och vokala ledarskribenter på en av landets största tidningar skulle göra sig skyldig till våldtäkt. Särskilt i ljuset av ett ovanligt starkt engagemang i jämställdhetsfrågor. Men att, som nu tycks ha skett, ställa vederbörande vid offentlig skampåle utan reell möjlighet till försvar måste nog anses innefatta ett kraftigt övertramp. en annan fråga som kampanjen illustrerar är om den omständigheten att det på sociala medier redan framgått vem som är utpekad, antingen direkt av den som uppger sig vara offer eller av andra, ska kunna påverka beslutet att namnpublicera med motiveringen att personen redan är utpekad på sociala medier och kunskapen således finns, vilket skulle innebära att någon publiceringsskada inte kan uppkomma. Man kan givetvis argumentera så. Men det finns goda motargument. Tidigare, före sociala mediers intåg, var ju namnpublicering i tryckta tidningar och etermedia den enda riktigt effektiva och skadliga spridningskällan. Tabloidtidningarnas framfart är välbekant. De stora tidningarna var mer återhållsamma. Nu har emellertid även de stora morgontidningarna, liksom public service, antagit en alltmer drevinriktad publiceringspolicy. Ett utpekande i traditionella media och i public service innebär att uppgifterna ges starkare legitimitet än vad som är fallet med uppgiftslämnande på sociala media. Publicitetsskadan kan lätt bli förödande. utpekande innan rättslig prövning skett, och ofta även därefter, är problematisk. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att, i de fall något utpekande inte äger rum, det ofta uppkommer en vidlyftig ryktesspridning som riskerar att leda till spekulationer där människor som saknar all anknytning till själva saken felaktigt pekas ut. Så skedde också i #metoo-kampanjen. Detta är en omständighet som kan påverka ett beslut att ge offentlighet åt saken. Ryktesspridning brukar komma igång efter att omfattande skriverier och publiceringar ägt rum utan att någon inledningsvis utpekats. Under anonymiseringens falska hägn kan miljardären, finansmannen, stjärnadvokaten, nöjesprofilen tillskrivas löst grundade påståenden om allehanda gärningar och egenskaper med svag och ibland helt utan verklighetsanknytning. Eftersom ingen direkt pekas ut är risken för felaktigheter och grova överdrifter i ryktesspridningen betydande. Den lika populära som förfärliga devisen om ”ingen rök utan eld” lyfter bekvämt bort varje krav på underlag eller bevis för anklagelserna. Ryktet blir till sanning och belastar den anklagade och hens familj utan försvarsmöjlighet. En publicitetsskada för alltid uppkommer. I vissa fall kan överväganden av det slaget tala för att den anklagade hellre går ut i offentlighetens ljus i stället för att låta sig bli hängd i tysthet. Men det övervägandet måste den anklagade själv göra. Advokaten Nr 8 • 2017 även om de uppgifter som förmedlats om olika så kallade profiler är korrekta ifrågasätter jag dessutom om det är en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften att i alla sina snaskiga detaljer redogöra för vad som inträffat. Det är ju inte bara en fråga om vad som skrivs, utan lika mycket om vad som utlämnas. Det är även en fråga om formatet, om rubrikerna och bildsättningen. Man hävdar att det handlar om att avslöja män som förgriper sig på kvinnor och stödja oss i vår kamp för jämställdhet. Men jag tillåter mig att ifrågasätta bevekelsegrunden. Den närmast hysteriska uppmärksamhet som en tidigare finansministers uppförande under sommaren föranledde antyder att det finns andra mindre ärofyllda drivkrafter. Många tidningar och tv-kanaler har motiverat besluten, då som nu, att publicera namn med att de utpekade själva valt att gå ut i media. Det är en argumentation som dock kan ifrågasättas. I många fall är det ju inte fråga om ett frivilligt val. De anklagade inser att publicering är på gång och att ett drev väntar. I en sådan tvångssituation kan det upplevas som bättre att gå ut och bemöta anklagelserna. Men så särskilt frivilligt blir det ofta inte. ett rättssamhälle kännetecknas av lagstiftning där den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning och en rättstillämpning som inte är godtycklig. Myndigheter och domstolar ska vara oberoende samt iaktta objektivitet och saklighet. Ingen ska kunna dömas utan stöd av lag. Allas likhet inför lagen och oskuldspresumtionen är grundbultar i den demokratiska rättsstaten. I folkdomstolen saknas dessa rättssäkerhetsgarantier. Den fjärde statsmakten, pressen, har därför en ansvarsfull uppgift, särskilt i tider av starka opinionsyttringar och fake news. Journalister ska granska makten och andra företeelser i samhället. Detta tycker jag också att svenska media i huvudsak gör på ett föredömligt sätt. Det finns i närtid många goda exempel. Allt från DN:s granskningar av myndigheter till SvD:s artikelserie om papperslösa kvinnor. Det är därför angeläget att pressen inte ålägger sig begränsningar som innebär en självcensur, även om jag kan tycka att blodtörsten ibland kan ta överhanden på bekostnad av sakfrågan. I en demokrati är fria och obundna media den yttersta garanten mot korruption och maktmissbruk. Pressfriheten är dock under starkt hot i många länder också på nära håll. Vi måste därför stå upp för yttrandefriheten och pressfriheten. Ett sätt är att värna pressens självsanering och pressetiken. Dessa utgör tillsammans det bästa skyddet för den fjärde statsmakten. och även i folkdomstolarna måste vissa anständighetsregler gälla. ”Tonläget i sociala medier och i den efterföljande mediedebatten har i flera hänseenden inte sällan saknat ens lågt ställda krav på sans och balans.” Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 7