Nollelva 1
Swedish House Mafia Paradise again För tio år sed
an bestämde sig den svenska EDM-trion bestående av Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello för att sluta, efter att egentligen bara haft två riktigt, riktigt bra år i den internationella artisttoppen. Men det räckte tydligen för att sätta ett rejält avtryck i musikhistorieböckerna. Sen får man inte glömma att medlemmarna även haft skapliga karriärer som soloartister också. Men självklart kunde de inte hålla sig borta särskilt länge, fem år efter splittringen var de tillbaka och sen dess har de kört på. Och nu har de släppt sin första fulllängdare. Och den är lång, sjutton låtar lång närmare bestämt. Ja, det är för långt. Hade “Paradise again” varit en renodlad dansgolvsplatta hade det varit en sak, men det är verkligen ett album med olika stil på låtarna. Här finns diskorökare, hip hoplåtar och instrumentala spår. Bland gästerna hittar vi svenskarna Mapei, Seinabo Sey och Jacob Mühlrad, samt internationella namn som Sting, A$AP Rocky och The Weeknd. Här finns spår med riktigt hög kvalitet men också en halv platta av menlös utfyllnad. En del känns gammalt annat som halvförvirrat sökande efter ny identitet. Kanske är det så här 40-årskrisande house låter. (TP) Jack White Fear of the dawn Mares Svanesång Men vad är det där tramset med att man ska dela upp album i två skivor som släpps med några månaders mellanrum? Det är som en sjuka som går i musikvärlden och nu är även Jack White smittad. Tyvärr Jack, jag drar av en halv pinne på betyget redan där. Det börjar ändå starkt med fuzzbluesiga “Taking me back” som sömlöst glider över i det stonermanglande titelspåret. Sen börjar det så sakta spåra ur. Jack White balanserar på en slak lina mellan å ena sidan skönt och skitigt gitarrskrammel där han distar och skramlar bäst han vill och skiter i alla regler, och å andra sidan ett så knasigt uttryck att man nästan får känslan av att karln tappat det totalt. Det är kul att han inte känner sig konstnärligt begränsad utan kan lattja loss helt efter eget sinne, men i längden blir de märkliga ljudexperimenten smått påfrestande. I grunden bär många låtar tydliga spår av Jack Whites coola bluesrock och den opolerade ljudbild som så många av oss gillar, men denna gång tycks han ha lagt mer energi på att skapa knäppa arrangemang och urflippade produktioner än på att skriva låtar som verkligen sätter sig hos lyssnaren. Någonstans gillar jag ändå fräckheten i det jag hör. Alla vi som tycker Jack White ska tona ner sig och tänka mer kommersiellt kan helt enkelt flyga och fara. Ja, och det har han ju faktiskt rätt i. (TP) För alla oss som gillar klassiska popband har det senaste decenniet varit en mörk tid, där Mares varit en av få ljusglimtar. I en tid som dominerats av soloartister, dj:s och producenter är det kul att det fortfarande kan finnas plats för ett gäng grabbar som bildar ett band och spelar vanlig jävla pop. Precis som man gjort i alla tider, förutom på senare år känns det som. Och det har funkat bra. Folk vill tydligen ha somriga popband som Mares, det vittnar om inte annat dunderhiten “Sunnanvind” om. Så man blir såklart lite konfunderad när man läser att bandets andra platta “Svanesång” också blir deras sista. Ska de verkligen lägga av redan, efter bara två skivor? “Svanesång” är dessutom ett rejält kliv framåt rent musikaliskt så man undrar ju vad som hade kommit framöver om de hade fortsatt. Här finns en hel radda med solskimrande, aperoldoftande poppärlor som man kan gå och nynna på bakom badstrandens solglasögon. Arrangemang och produktion känns mer genomarbetade med mängder av snygga detaljer, och dessutom skönt sväng. Ett stiligt farväl från Mares. (TP) Slowgold Kärlek Udo Dirkschneider My way Jag blir så glad av deppig musik. Att det tydligen fortfarande finns något konstant i musikvärlden. Behovet att ligga på pojk-och flickrummets (gäller även vuxna pojkar och flickor) sängöverkast, lyssna på melankolisk musik och drömma sig bort, längta eller bara vältra sig i hjärtesorg tycks vara något allmänmänskligt som vi tycks ha inskrivet i vårt dna och som färdas genom generation efter generation. Och det är då vi behöver artister som Slowgold. På sitt sjunde album “Kärlek” bjuder Amanda Werne och hennes bandkollegor på nio spår av suggestiv, stämningsskapande depp-pop som gjort för långa nätter på sängöverkastet med brustet hjärta, känsla av utanförskap och allmän livsångest. Med andra ord: det finaste vi har i musikväg. Det finns så mycket onödig musik, exempelvis Melodifestivalen, Idol, den mest utslätade reklamradiomusiken, after ski-band och Diggilooturnén. Men det finns också väldigt mycket nödvändig musik och dit räknas artister som Slowgold. Hon skapar musik som lyssnar och förstår, som tröstar och lugnar, musik som är skapad för sin egen skull utan baktanke eller kompromisser. Musik för lycklig och olycklig kärlek. (TP) Den gamla Acceptsångaren är en av 80-talets stora hårdrocksprofiler, så är det bara. Och på något sätt har han lyckats hålla sig aktuell genom åren på ett sätt som många andra gamla hårdrockssångare inte gjort. Han har turnerat och släppt plattor i en strid ström och kultstatusen har bara växt och växt. Och han har ju onekligen en hel del på pluskontot: ett tufft namn, ett speciellt utseende och en röst som verkligen sticker ut. Nu har herr Dirkschneider precis fyllt 70 och det firar han med att ge ut en coverskiva där han sjunger in en massa personliga favoriter. Här finns exempelvis The Sweets “Hell raiser”, Rolling Stones “Paint it black” och AC/DCs “T.N.T”. Han sjunger för första gången en låt på tyska (“Kein Zurück” av Wolfsheim) och avslutar den 17 låtar långa skivan med Frank Sinatras “My way”. Misstänker att det inte finns ett enda fans som bett om detta album och resultatet är dessvärre inget vidare. De flesta spåren känns oengagerade, och framförs enligt en oengagerad Udo-mall 1 A. Hade han nöjt sig med de fyra, fem bästa spåren på en EP så hade det blivit en bra kultskiva men nu känns det mest som ett helt onödigt album. (TP) NOLLELVA 47 Florence + The Machine Dance Fever Efter en tids tystnad är nu Florence + The Machine äntligen tillbaka med ett nytt album. Förra släppet ”High As Hope” kom 2018 och visade att bandet fortsatt är att räkna med. Dom har egentligen sedan starten alltid levererat. Bra låtar, snygga produktioner och en grym frontsångare i Florence gör att bandet håller över tid. Hennes närvaro, darriga och sköra röst är utan tvekan bandets största tillgång. När Florence tar ton så tror man på varenda ton hon tar, det känns ärligt och det berör. Nya ”Dance Fever” är skriven under pandemin och innehåller fjorton låtar som tydligen också har inspirerats av en mystisk medeltida danspest. Att bandet skulle ha tappat fart och precision under det fyra år långa uppehållet kan vi snabbt avfärda. ”Dance Fever” är en helgjuten och grymt bra platta där Florence än en gång levererar känslor som går rakt in i hjärtat. Här finns en rad bra låtar där framförallt ”King”, ”Free”, ”Dream Girl Evil”, ”My Love” och ”Cassandra” är otroligt bra. Visst några låtar kunde säkert ha lämnats åt sidan, men som album betraktat så är det här bra. Ja, riktigt bra och bandets bästa skiva hittills. (JL)