Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – HUR ETT BAND CRASHAR SIN
KARRIÄR - KURS 1A Många lokalband kommer till en punkt när de känner att de är för stora för hemstaden och vill bli en angelägenhet för hela landet. Dessvärre väljer då banden ofta en lösning där de själva slutar bry sig och överlåter jobbet till andra, vilket nästan aldrig blir bra. Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är nämligen att skaffa sig någon form av management. Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med), men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet. Att skaffa sig ett management innebär bland annat: 1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på ”skitspelningar” för att ”höja sitt anseende”. 2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart. 3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en ”bandstrategi”, vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg. 4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har ”turnéperiod” då eller om intervjun passar in i deras ”mediestrategi”. Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på. Ett av många band som gått i managementfällan är Vadstenagruppen Close Quarters som för några år sedan var riktigt heta och på gränsen till ett stort genombrott. Då tog de ”hjälp” utifrån vilket enbart ledde till att karriären stendog och att bandet inte gjorde ett gig på två år. Nu är de äntligen tillbaka och i november var de förband på Quireboys Sverigeturné. Till skillnad mot många andra band som gått i managementfällan verkar de ha hittat tillbaka till varandra och till det som är bandets själ. Nu hoppas vi bara att det håller i sig och att Close Quarters fortsätter rocka så bra som vi vet att de kan. Utan manager. /Tobias Petterson Musikredaktör Violent Divine håller rocklågan levande I november gav Violent Divine ut sin femte platta ”Louder Text: Tobias Pettersson Foto: Pressbild than love”. Den innehåller 80-talsdoftande stadiumriff och svulstiga refränger med mycket körarrangemang, och visar att norrköpingsbandet fortfarande håller rocklågan levande. Violent Divines förra skiva ”Hyperacyivity disorder” kom 2015. Denna gång arbetade bandet lite annorlunda och hade bara utkast till två, tre låtar när de gick in i studion. Sedan följde några veckor där de skrev, arrade och repade nya låtar under tiden de spelade in. Ett tydligt mål var att skivan skulle vara dynamisk och att publiken skulle orka lyssna från början till slut. De ville även få med ett antal spår som radiostationerna kunde plocka upp, vilket ofta brukar anses vara lite ”fult” för band att tänka. - Vi jobbade även med en ljudbild där allt inte var lika pressat som det brukar vara i modern musik, där man nästan får ont i huvudet. Alla reglage behöver inte stå på rött hela tiden, säger sångaren och frontfiguren Mike Divine som varit bandets nav sedan starten. - Oavsett sättning har Violent Divine alltid varit fyra personer med olika ingångar till musiken. I den senaste sättningen har gitarristen och trummisen tagit med sig det progressiva, typ Dream Theatre och den sortens tekniska lösningar. Jag har med mig en del KISS och Sweet in i bandet. Jag gillar att influenserna ska synas och höras, men med en respekt för de gamla hjältarna. Även vi som spelar rockmusik är ju stora rockfans, och jag tycker det får lysa igenom när man skriver musik. - Man kan i princip ta med sig vad som helst in i Violent Divine så länge man har respekt för grundkonceptet. Jag tycker målet ska vara att skivan ska vara tillräckligt bra för att man själv skulle kunna tänka sig att köpa skivan. Hur har Violent Divines musik utvecklats sedan ni startade 2005? - Det var stadiumriff och melodier på den tiden också. Det är den typ av musik vi vill spela. Jag tycker att den första plattan fortfarande håller och jag är jäkligt glad över alla plattor vi har gjort. Jag har ingen ambition att förnya hårdrocken eller så, däremot om man kan få in olika referenser som en hyllning till sina rötter så är det jäkligt kul. I samband med förra skivsläppet spelade Violent Divine en hel del runt om i Sverige och gjorde även en sväng till England. Hur det blir denna gång är mer oklart, då sättningen i bandet för tillfället är lite oklar. Stort fokus ligger just nu på att spelas på amerikansk nätradio. I dagens musikklimat är det svårt att nå ut till den potentiella publiken, något som Mike funderar mycket kring. - Vad ska man hitta på för att sticka ut med nästa platta? Ska man släppa ett dubbelalbum? Eller en Part 1 och Part 2 med ett halvårs mellanrum? Jag är så nöjd med allt på den här skivan men det gäller att nå ut. Det duger inte att bara släppa en skiva till. Man har ju en del vilda idéer, men vårt management måste tycka att det är genomförbart och går att paketera. Nu har vi släppt två skivor på egen hand, vi kanske ska släppa på ett skivbolag nästa gång? Det kanske finns andra sätt att skriva musiken på? Det enda vi vet är att det kan finnas en anledning att göra på något annat sätt. Vi är jäkligt öppna, det kan bli vad som helst. 50 NOLLELVA