Nollelva 1
Temadagar du inte visste att du behövde Temadagar
är ypperliga tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Club 8 Golden Island I 23 år har Club 8 spridit sin väna popmusik utan att få särskilt mycket tillbaka. Möjligen har de en del fans utomlands men här hemma är de i det närmaste okända. Men vi är iallafall några stycken som blir väldigt glada när duon bestående av Johan Angergård och Karolina Komstedt nu släpper sitt tionde album. För hur kan man inte gilla Club 8? De spelar så smekande och mjuk musik att total avslappning omedelbart infinner sig i såväl kropp som sinne. Den bomullslena sången är en konstant som alltid funnits där och även gör det på denna platta, och länge var även musiken ganska likartad, men på de senare skivorna har bandet tagit ut svängarna något mer och varierat den drömska stämningen med såväl karibisk känsla som elektronik och något som nästan påminner om nattklubbsmusik. Denna gång verkar de ha hämtat inspiration från olika naturfolk för i flera spår förekommer något slags jojkliknande sång. Men mestadels handlar det om silkeslen myspop. Det är Club 8:s speciella kännetecken och det lär de aldrig riktigt släppa. (TP) The Poodles Prisma När The Poodles bildades 1999 var det som ett coverband som lirade hårdrockshits från 80-talet och nu håller cirkeln på att slutas. Sedan genombrottet i Melodifestivalen 2006 har gruppen släppt sex album och lirat eget material men här på den sjunde plattan har de gått tillbaka till rötterna och spelar covers igen. Det som skiljer är att de denna gång inte bara satsar på pudelrock utan plockar låtar från andra och lite överraskande håll. Eller vad sägs om artister som Elton John, Blondie och Fleetwood Mac? Skivan öppnar med The Osmonds "Crazy horses", vilket kanske inte är så anmärkningsvärt men snart höjer man desto mer på ögonbrynen. Till exempel när de bränner av Depeche Modes "It´s no good" och Swedish House Mafia "Don´t you worry child" i hårdrockstappning. Det låter bra, det låter fett, även om låtvalen spretar lite. Man undrar ju om det finns någon tanke bakom urvalet och varför de valde just dessa låtar. Och visst är det småroligt att höra annorlunda tolkningar av kända låtar men när den första överraskningen lagt sig återstår mest en after ski-känsla, och det var väl inte riktigt meningen? (TP) Imperial State Electric Anywhere Loud Nicke Andersson och hans bandpolare i Imperial State Electric har varit rätt flitiga med att släppa plattor sedan de bildades. Fem album har det blivit sedan starten 2010. Under förra året kom dock ingen, så nu verkade bandet känna att det var dags att klämma ur sig något för att stilla publikens omättliga hunger. Så vad gör man? Jo, man släpper såklart en liveplatta. "Anywhere Loud" är inspelad (på utsålda konserter, är bandets management noga med att påpeka) i Tokyo, Stockholm och Madrid. 23 låtar radar bandet upp i rask följd, bland annat populära hits som "All through the night", "Uh huh" och "All over my head", så fansen får vad de vill ha. Och kanske även sånt de inte visste att de ville ha, som covers på The Dead Boys "Sonic reducer" och The Kids "This is rock´n´roll". Och det är nog just de trogna fansen som har störst utbyte av detta skivsläpp. För oss som gillar Imperial State Electric sådär lite lagom är knappast "Anywhere Loud" ett nödvändigt inköp. Personligen tycker jag att det är få liveskivor som är riktigt bra, och även om jag gillar Imperial State Electric så går det inte att komma ifrån att bandets musik är ganska likartad och odynamisk, vilket gör att 23 låtar med gitarrös från start till mål blir lite i mesta laget. (TP) Skivan släpps 16/2 Nedan listar vi några av årets första temadagar. Kända och mindre kända. 29 JANUARI Veganpizza-dagen 1 FEBRUARI Skogens dag Vegetariska dagen 2 FEBRUARI Internationella våtmarksdagen Internationella tvillingdagen 3 FEBRUARI Morotskakans dag 4 FEBRUARI Vargens dag 5 FEBRUARI Nutelladagen 12 FEBRUARI Clean Out Your Computer Day 13 FEBRUARI Fettisdagen Internationella pannkaksdagen 14 FEBRUARI Alla hjärtans dag Pontus Snibb´s Wreck of Blues Too late to die young Det finns en massa doldisar i svenskt rockliv som har sina fingrar med i spelet på alla möjliga håll men som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. En sådan musiker är Pontus Snibb nere i Malmö. Han har spelat i en massa olika konstellationer, som The Buckaroos, Mescaleros och egna bandet SNiBB, men är förmodligen mest känd för att fronta Bonafide. Snibb har en förkärlek för klassisk rock och blues, och det sistnämnda tar han fasta på i sitt relativt nya projekt Pontus Snibb´s Wreck of Blues. Bandet startade för tre år sedan då de också gav ut en självbetitlad debutplatta. I den tre man starka sättningen ingår förutom Snibb även hans pappa, trummisen Håkan Nyberg känd från Nationalteaterns rockorkester, samt basisten Kalle Johansson. Musiken är renodlad blues, med en halvskitig ljudbild för att skapa en känsla av dammig källare. Förutom en Fleetwood Mac-tolkning består materialet enbart av egna låtar. Soundet känns helrätt och kompenserar till viss del att Snibb inte är någon större sångare och att musiken knappast är särskilt originell. Men gemensamt för de flesta Snibbprojekt är att de avnjutes bäst live på en scen, och den känslan får jag även med Pontus Snibb´s Wreck of Blues. (TP) Skivan släpps i februari NOLLELVA 53 Joe Satriani What Happens Next Gitarrguden Joe Satriani släpper ännu ett album där hans fingerfärdighet återigen är i fokus. På denna platta har han tagit hjälp av basisten Glenn Hughes (Deep Purple) och trummisen Chad Smith (Red Hot Chili Peppers). Återigen handlar det om instrumental musik där såklart Joe visar att han är supersnabb, kan lägga tuffa riff och bända strängar och arm som ingen annan. Soundet är riktigt schysst och trion svänger gott. Här finns också en och annan låt som fungerar bra ”Energy” och “Thunder High On The Mountain” tillhör dessa. Det här är definitivt en riktig fest för alla gitarrvirtuoser och grymt att beskåda live men på skiva blir det efter ett tag både tråkigt och oengagerande. Ja vet, han är en mästare och han har spelat med de bästa i världen… men faktum kvarstår detta funkar inget vidare på skiva! Satriani brukar, och kommer även 2018, turnera i Europa med sitt G3 koncept/band. Denna gång har han bjudit in John Petrucci (Dream Theatre) och Uli Jon Roth (Scorpions) - i skrivandets stund är dock inget Sverigebesök inbokat. (JL) First Aid Kit Ruins Det finns utan tvekan en grundkvalitet i First Aids Kit som ingen sansad musikkännare kan förneka. Frågan är bara om den verkligen motiverar alla de hyllningar och femplusbetyg som nästan slentrianmässigt tycks strös över allt som Klara och Johanna Söderberg släpper från sig. Eller handlar lovorden om något annat? Att vi tycker att de två systrarna är charmiga, att vi svenskar väldigt gärna vill se framgångsrika musikexporter, att musiken är så snäll och mysig att den är något som de flesta kan samlas kring? För det är trevligt att lyssna på First Aid Kit, det skriver jag under på. Det är perfekt parmiddagsmusik. Skönt att ha på i bakgrunden, stör ingen, stämningsskapande. Men är det musik som förändrar liv, som får folk att starta band, som berättar något viktigt om samtiden eller utvecklar genren? Det är jag inte lika säker på. Stilmässigt har det inte hänt så mycket sedan förra plattan. Duon rör sig i samma americana och countrypopland som tidigare och gör det bra, även om låtmaterialet var något starkare på de tidigare skivorna. En stabil skiva, men den riktiga glöden saknas. (TP) 15 FEBRUARI Internationella barncancerdagen Geléhallonens dag 20 FEBRUARI Slarvighetens dag 22 FEBRUARI Alla scouters dag 27 FEBRUARI Internationella isbjörnsdagen