Lera 1
PORTRÄTT: KAKELDESIGNER MELODISKT FLÖDE Keramik l
ever sitt eget liv – ett spännande och utmanande sådant. Faktum som kakelprisvinnaren och konstnären Astrid Sylwan förhåller sig ödmjukt och snarast lustfyllt till. Av MARGITA INGWALL Bilder KRISTOFER SAMUELSSON D LERA #3 2014 et finns konstnärer som ser sitt yrke som ett magiskt kall. Det finns konstnärer som i motvind kämpar i sitt anletes svett. Och så finns det konstnärer som ser till att skapa flow genom att ständigt bara fortsätta att jobba. – Efter att ha målat i 25 år har jag idag en erfarenhet som skapar trygghet. Jag vet att bara jag ser till att jobba så kommer mitt arbete att flöda och fungera. För mig är flow något jag själv skapar förutsättningarna för och när det uppstår upplever jag absolut att jag är en del av något större än mig själv. Varför skulle man annars stå och tillbringa sitt liv i ensamhet framför ett staffli eller keramiskt konstverk, undrar Astrid Sylwan med ett varmt leende. Hon är konstnären som, förutom måleriet, ofta väljer keramik som arbetsmaterial. Prisbelönt av Byggkeramikrådet för det kakelklädda resecentret i Umeå och flitigt anlitad för offentliga utsmyckningar där hon ofta jobbar med keramik i olika former. När visste du att det var konstnär du ville bli? – Det har jag alltid vetat men vågade inte satsa ASTRID SYLWAN ÅLDER: 43 år. BOR: Södermalm. FAMILJ: Två döttrar, tre bonusbarn och Staffan Bengtsson (tv-producent). INTRESSEN: Ridning och trädgård. SENAST SEDDA FILM: Dagarnas skum. RESER HELST TILL: England, där jag delvis växte upp. PRISER: Stora kakelpriset (BKR) 2011 och Trafikverkets arkitekturpris 2013. ordentligt förrän i 20-årsåldern. En vändpunkt skedde vid en Per Kirkeby-utställning på Moderna Museet. Då kände jag att det finns inga alternativ – det här måste jag göra. Sedan tog det jättelång tid att komma in på en konstskola. Jag studerade vid förberedande skolor i många år och jobbade parallellt som servitris, städare och inom vården, vilket har gett mig stor ödmjukhet inför människor som sliter och släpar. Som 29-åring började jag på Konstfack och jag var 34 år när jag gick ut. Men efter det gick det fort och jag har haft privilegiet att kunna jobba med min konst sedan dess. Jag har haft turen att träffa på rätt människor och utsmyckningsuppdragen har hjälpt mig att få en stabilitet i ekonomi och tillvaro. Dessutom har jag ett bra galleri, Andersson och Sandström, som finns i både Umeå och Stockholm. Hur ser du på ditt skapande? – Eftersom det tog så lång tid innan jag kom in på en konstskola inser jag att jag kanske inte har den största naturliga begåvningen utan den har jag arbetat mig till. Det sägs ju att det tar 10 000 timmar att bli excellent, och jag har jobbat mig till min kompetens. Inget har kommit gratis utan 27