Utmärkt Örebro 1
Klassiskt text Thomas Helsing Foto: Sony Music En
tertainment Martin Fröst BYGGER NYTT AV KLASSISK MUSIK Martin Fröst kommer ursprungligen uppifrån Norrland men har sedan uppväxten rest över hela världen i musikens tjänst. Idag är han en av världens främsta klarinettister, kammarmusiker och inte minst dirigenter. Sedan förra året kan han dessutom titulera sig dirigent för Svenska kammarorkestern som har sin hemvist på Örebro konserthus. D u har säkert sett honom fara förbi på Örebros gator, i en fotoserie som prydde våra bussar ett tag. Där poserar han med sin klarinett, omgiven av rök och med poser som hämtade ur någon äventyrsfilm. Spänningen som de bilderna återger stämmer väl överens med hans musikaliska profil där han ofta hyllas för sin förmåga att ständigt utmana och omforma den klassiska musiken. – Jag har alltid ägnat mig åt att föra ut den klassisk musiken utanför de vanliga kretsarna. Senast i London var det 60 procent ungdomar i publiken, berättar Martin när jag når honom på telefon. Själv beskriver han sig som en arbetsnarkoman. – Jag jobbar nog för mycket. Men jag mår bra i den kreativa berusningen man får genom musiken. Därför avtar nog aldrig lusten att göra nya saker. Det finns så mycket att upptäcka, slår han fast. Martin Fröst växte upp omgiven av musik och även om den klassiska musiken fanns med från början var den långt ifrån dominerande. – När jag började spela klarinett så minns jag att jag spelade The Beatles. Och jazz, jag spelade i ett dixieband ett tag. Men sedan smalnade det av ordentligt när jag skulle börja studera. Jag var 15 år när jag flyttade till Stockholm för att studera musik. Hur bryter man med den klassiska, ofta lite mossiga bilden, som många har av den klassiska musiken? – Ja, hur får man unga att tro att något spännande händer där inne på konserthuset? Och hur ser den där bilden ut? Jag tänker mig vithåriga gubbar i ålderdomliga kläder och ganska stel, oföränderlig inramning? – Och att det inte finns några unga dirigenter? Ja, ungefär så? – Det är en imagegrej , det är inget som bara händer. I de projekt jag gjort har jag försökt att komma framåt men sedan finns det också en procedur med små koder. Man spelar, får blommor till applåder och bugar sig. Det är oftast så det ser ut. Vi kommer osökt in på att Martin de senaste åren genomfört en trilogi konserter som inleddes 2013 med ”Dollhouse”, 2015 följdes upp med ”Genesis” och sedan avslutades med ”Retrotopia” 2018. Den sistnämnda bestod av en första halva där klassiska verk av exempel32 vis Beethoven och Mozart framfördes samt en andra halva med helt nyskriven musik. – Retrotopia handlade, som är fallet på så många andra områden, om att vi står med ena benet i nuet. Men vart tar vi vägen med musiken? Min utgångspunkt när jag skapade konserten var att vi hela tiden omskapar vårt förflutna. När vi berättar något nytt har vi tagit något i det förgångna och skapat något nytt. Jag tror att gammalt och nytt speglar varandra, säger Martin och fortsätter: – När man spelar något modernt – och det här gäller egentligen all musik – kan man se alla lager bakåt i musikhistorien.