Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS ST
RANGE MAGIC Röster: Alan Cumming, Evan Rachel Wood, Elijah Kelley med flera Regi: Gary Rydstrom JURASSIC WORLD I rollerna: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Omar Sy med flera Regi: Colin Trevorrow nnnnn Tips för succé: plocka fram Steven Spielbergs DNA och reproducera underhållande dino-action. Nyskapande? Nej, det här äventyret vilar stadigt på slitstarka klichéer. Hisnande blir det ändå. "Att de aldrig lär sig", väser en frustrerad sanningssägare när naturen vänder sig mot mänskligheten på nöjesparken Jurassic world. Hur många gånger kan profithungriga storföretag i kombination med övertända forskare egentligen gå i fällan? Så länge en filmserie säljer så många biobiljetter som "Jurassic park", förmodligen. Den här gången har en mystisk och skräckinjagande dinosauriehybrid skapats i labbet på den lilla ön Isla Nubar utanför Costa Rica, dit turister i en ospecificerad framtid söker sig i drivor för att titta på allsköns dinosaurier. Nya sorter behövs, förklarar chefen tillika kontrollfreaket Claire (Bryce Dallas Howard), eftersom publiken snabbt tröttnar. Dinosaurierna måste bli större, läskigare och ha fler tänder. Sedan dyker Indiana Jones upp. Ok, han heter visst Owen (Chris Pratt) och är en charmigt äventyrlig säkerhetsexpert, snabbt etablerad som alfamannen som kan tala med dinosaurier. Gissa om det slår gnistor om det omaka paret och gissa om hans expertis snabbt blir nödvändig när den nya dinosaurien löper amok i parken? "Det blir som att gå på en skogspromenad för 65 miljoner år sedan", säger Owen när sökinsatserna sätts in och antalet dödade växer hastigt. Eller som att krama om popcornlådan för 22 år sedan. Då var det en Steven Spielberg i högform som med den första "Jurassic park" sprängde gränserna för vad en storögd publik trodde var möjligt. Nu är det den i princip okända Colin Trevorrow som tagit över men Spielbergs ande vilar tungt över filmen. Äventyret är underhållande och tekniskt snyggt rakt igenom. När John Williams klassiska "Jurassic park"-tema ljuder och dinosaurier springer huller om buller slår en välbekant sträng an i hjärtat. Nostalgin blir inte mindre av att alla rollfigurer bygger på slitstarka klichéer, gjorda för att en gigantisk global publik snabbt ska kunna förstå dem. Givetvis är "Jurassic world" också större, läskigare och har fler tänder än förr. Samma problem som den fiktiva nöjesparken brottas med går att ju applicera på filmindustrin idag. Metaupplevelsen som präglar filmen är onekligen småkul men den kapitalistiska kritiken däremot, känns lätt hycklande. MIRANDA SIGANDER SAN ANDREAS I rollerna: Dwayne Johnson, Alexandra Daddario, Carla Gugino med flera Regi: Brad Peyton nnnnn Dwayne "The Rock" Johnson kämpar för att rädda Kalifornien och sin position som familjepatriark i detta skakiga jordbävningsdrama som i dubbel bemärkelse är en riktig katastroffilm. Ibland kan det vara lika njutbart att frossa i filmklyschor som att ta ett varmt bubbelbad. Inom genren katastroffilm finns flera grepp som känns skönt välbekanta att glida ner i. Vi har den frustrerade forskaren som förgäves försöker varna för annalkande katastrofer. Kittlande bilder av kända monument som smulas sönder. Och den förvirrade/misslyckade/dumpade pappan som kämpar filmen igenom för att upprätthålla kärnfamiljen. Tröttsamt? Lite. Men kombinerat med maffiga effekter och mer eller mindre ångestframkallande undergångsscenarier går det ofta utmärkt att njuta av en åktur där hjärnan kan gå på lågvarv eftersom man vet precis vad man får. Men om filmskaparna utgår ifrån att man helt och hållet har stängt av hjärnan blir ovanstående upplägg enbart förolämpande. Det tar tyvärr bara några minuter innan det klumpigt tillyxade tilltalet avslöjar att så är fallet med "San Andreas". Längst med San Andreas-förkastningen i Kalifornien lever befolkningen, som bekant, farligt. Frågan är inte om utan när "the big one" ska komma. Dwayne Johnson spelar en räddningsledare som får det hett om öronen när kontinentalplattorna så börjar jäklas. Mycket snabbt struntar han dock i alla sina förpliktelser och ger sig av i sin helikopter från Los Angeles för att rädda sin strandsatta dotter i San Fransisco. Med sig har han sin ex-fru. Gissa om hennes nya kille visar sig vara lite av ett as? Tack vare några riktigt bra effekter hålls spänningen uppe när marken gungar och skyskrapor faller som dominobrickor. Tyvärr är själva handlingen så löjeväckande att det aldrig går att bry sig om huruvida The Rock och hans familj (för att inte tala om resten av befolkningen) får överleva. "San Andreas" visar att det behövs en begåvad klyschsnickrare av åtminstone Roland Emmerichs ("Day after tomorrow", "2012") klass för att inte slarva bort publikens goda vilja. MIRANDA SIGANDER 64 | nöjesnytt nnnnn En fascistoid vättekung, en girlpower-fé och spionerande svampar som leker viskleken. Konstigt är det men särskilt magiskt blir det aldrig i den här kärleksbesatta musikalen. Alla förtjänar att bli älskade är budskapet i "Strange magic". Inte nog med det. Heterosexuellt giftermål, det är det livet går ut på för sagofigurerna i den här animerade barnfilmen. De kvinnliga figurerna tycks vara besatta av tvåsamhet och förälskelse, vilket känns som en rejäl och tråkig tillbakagång i en numera progressiv och välgjord genre. Skaparna (George Lucas är exekutiv producent) bakom "Strange magic" har förmodligen noterat genrens potential och ogenerat snott en hel del från betydligt mer lyckade sagofilmer, som "Maleficent", "Frost" och valfri "Tingeling"-film. Ändå hamnar de snett i den här berättelsen om två älvprinsessor. Deras ljusa och glada rike gränsar till ett betydligt mörkare, där en kärlekssviken vättekung regerar. Kärlek skapar oordning menar denna kränkta man, som förpestar livet för sina undersåtar. Samtidigt ska den äldsta älvsystern precis gifta sig när det visar sig att hennes blivande make, den självupptagne strebern Roland, är otrogen. Hennes hjärta krossas och hon bestämmer sig för att aldrig mer bli kär, men däremot lite tuff och stark. (Det gick ju inte innan, då hon fortfarande var ute på marknaden). Det finns en hel del roliga inslag här, som de små svamparna som rapporterar intrång i Mörka skogen genom en inte särskilt effektiv visklek. En tillfångatagen fé, som kan göra en lurig kärleksdryck piggar också upp. Men alla goda intentioner dränks genom musikaltilltaget att ideligen bromsa handlingen med en jukeboxevergreen i kärlekens tecken. Det hela är väldigt tjatigt. Budskapet att alla förtjänar kärlek, underförstått oavsett om man är en kortvuxen alv eller skabbig kackerlacka, är fint. Men givetvis gäller överseendet med ett ofördelaktigt yttre bara de manliga figurerna. Tjejerna är älvlikt smala och söta som vanligt. MIRANDA SIGANDER SPY I rollerna: Melissa McCarthy, Jude Law, Jason Statham med flera Regi: Paul Feig nnnnn Bakom varje hemlig agent med uppblåst ego står en liten högpresterande tant. Med en Melissa McCarthy i högform får alla ständiga förlorare ljuvlig revansch i den här konstant småvitsiga spionrullen. Den CIA-anställda skrivbordsagenten Susan Cooper är en riktig klippa. När hennes snitsiga kollega Bradley Fine (Jude Law) är ute på fältet sitter hon bakom en skärm i en mycket oglamorös källare och guidar honom genom en hörsnäcka. Efter utfört uppdrag får han all kredd medan hon hämtar hans kemtvätt. "Kvinnor", utbrister CIA-chefen (Allison Janney) trött när Susans "nämen- inte-ska-väl-lilla-jag"-attityd blir galet självutplånande. Men snart spottar Susan upp sig. Hon får lämna sin trygga men begränsande plats i källaren när ett portabelt kärnvapen är på vift genom Europa. Till skillnad från sina tuffare kollegor utrustas dock Susan inte med häftiga bilar och sexiga nya identiteter när hon ska ut på fältet. Hon tilldelas ett kattkvinno-alias, får med sig agentversioner av laxativ, tåsvampsprej och ett storpack våtservetter, samt direktivet att "se och rapportera". Men det ska snart visa sig att Susan kan mer än så. Melissa McCarthy är perfekt i rollen som den älskvärda, irriterande, skickliga och klantiga Susan. Det är befriande att se henne i en roll som inte (bara) innebär att vi ska skratta åt henne, som i exempelvis den kalla "Identity thief". Oväntat nog är Jason Statham enormt festlig som passivt aggressiv ratad machoagent. Svenske Björn Gustafsson dyker också upp i en liten men skojig roll. Filmen är för lång och ojämn men samtidigt skönt full av fånerier. Att kvinnor får ta plats på det här sättet i en bred komedi är (fortfarande) banbrytande. Regissören Paul Feig skakar om gamla föreställningar om vem som får vara rolig, och hur, i varje film han gör. Även om han fortfarande inte har toppat "Bridesmaids" (2011) känns det ändå mycket lovande att de briljanta komikerna Melissa McCarthy och Kristen Wiig ska vara med i hans kommande version av "Ghostbusters". Härligt att Hollywood äntligen vet vilka de ska ringa! MIRANDA SIGANDER