MIN HUND F ärden går längs en vindlande grusväg.
Vindrutetorkarna får bekänna färg, vädret är minst sagt uselt, men vad gör det när en trolsk sjö plötsligt uppenbarar sig? – Det här är ett bra ställe att hålla jaktprov på, konstaterar Malin Hilding, kommissarie för provet. Just här behöver man nämligen inte åka ut i skogen för att göra rutor, utan de finns inom bekvämt promenadavstånd nära toalett och fikamöjligheter. Malin sköter det administrativa, prickar av deltagare, sköter information och håller ordning på anmälningarna och kontrollerar chipmärkningar för att säkerställa att rätt hund går rätt prov. Malins man, Peter, agerar provledare vilket just för ögonblicket innebär att han är i full färd att rigga grillen inför hamburgerlunchen. De flesta känner redan varandra. Det kramas, retas lite lätt. – Ofta varvar vi mellan att starta, vara funktionär eller domare beroende på var provet hålls, säger Malin. Det går åt ganska mycket folk för att ordna ett jaktprov utöver provledare och kommissarie. Två domare, lika många rutansvariga och skyttar, ett antal funktionärer redo att kasta markeringar liksom den ack så viktiga servicepersonalen som kokar kaffe och brer mackor, sammanlagt omkring 20–25 personer per dag.