MIN HUND ”De har en ”will to please” Jaktproven ä
r ett sätt att ta tempen på hundens jaktliga egenskaper under kontrollerade former. – Grunden är också att man gör jaktprov för att prova hundens avelsmässighet. Men det är ingen tävling, slår Malin fast och hänvisar tävlingssugna till de working tests som klubben arrangerar. Hunden som startat före Viggo vill hemskt gärna vara med och hjälpa till. Den gnyr lite. Det ger avdrag. Viggo har lämnat av sin and och domaren känner igenom markören för att kontrollera att hunden inte tagit för hårt tag. Nästa markering är på land, skotten smäller av i en dunge och funktionären slänger ut en duva. Eftersom Viggo bara har ett öga blir det en extra utmaning när hans markeringsförmåga ska kontrolleras. Men efter en stund hittar han det han ska och ekipaget går vidare. Efter ännu en vattenmarkering och en land markering ska Viggo hämta in inte mindre än sex vilt på ett område. Christina dirigerar ut honom med handen. Viggo börjar nog bli lite trött, för första omgången blir resultatlös. Christina dirigerar igen, nu går det bättre. – Han får in haren, det ska han göra, trots att han är en fågelhund. Annars får han en nolla, sufflerar Malin. Sista viltet, en duva, hittar han också och så får ekipaget ta plats framför altanen på den lilla stugan som utgör åskådarplats. – Han söker bra och effektivt, konstaterar Andreas Josefsson, överhuvudtaget bra markering och god vilthantering. Det blir ett förstapris och nästa gång Viggo går jaktprov väntar den öppen klass. Där måste han få två förstapris för att kunna gå vidare till elitklassen. Eldkorgen är tänd och hamburgarna väntar. Det är lunchpaus. Efteråt följer vi med elitklassen. Ekipage nummer nio och tio ska gå, Marika Olsson med den gula labradoren Dino från Halmstad och Lotta Strand från Ystad med svarta labben Sickan. Ekipagen och domaren Sören Svärd följs av ett entourage, både de som redan gått sin vända och de som ska gå sin lite senare. Det är praktiskt att hänga med runt banan och få lite överblick inför vad som komma ska. I både övningsklass och elitklass går man ut i par för att kontrollera att hundarna kan jobba och ta det lugnt i varandras sällskap. Publiken för ett mumlande samtal, väl medvetna om att inte störa de startande. Regnet håller upp, men luftfuktigheten är hög. Ändå får eftermiddagens hundar bättre förutsättning än förmiddagens. När regnet öser ner är det svårt att få vittring. Dino får börja. Ett skott går av och den gula labradoren rusar iväg efter sin dummy, i elitklass ska hundarna söka dummies istället för kallvilt, men attraperna har vistats i en säck tillsammans med vilt för att ta åt sig vittring. Lottas Sickan sitter tyst och stilla i väntan på sin tur. Elitklassens ekipage får av naturliga skäl svårare uppgifter. De ska visa att de både kan jobba självständigt och ta direktiv av sina förare. Dino är inte jättetänd på att kasta sig ut i vattnet utan tvekar. Han är inte heller taggad för att simma mot stenen som ligger ett stycke ut i sjön och det tar en stund innan han begriper vad matte menar. På väg tillbaka väljer han landvägen. Det blir inte så bra, bara att ta nya tag nästa gång. Men till protokollet bör tas att hundarna kvalificerat sig för elit klass är duktiga hundar. – De har en”will to please” och alla har något de är mindre bra på. Det är alla dessa delar inom jaktproven som gör det så roligt, utmanande och ibland frustrerande, poängterar Malin. Sickan är betydligt mer intresserad av vattnet och får också ett pris när domaren lämnar bedömningen en stund senare. – Detta var trevligt att se, du gav bra dirigeringar, det var ett bra sökarbete, i det stora hela en gedigen insats. Det finns lite grejer som inte håller högsta kvalitet, men det blir pris, lyder utlåtandet. – Jag är nöjd, det var ungefär som jag väntat mig, konstaterar Lotta som är nöjd med sin treåring från Roekulls kennel. – Hon lär mig mycket! TEXT: Tina Hjorth Svensson FOTO: Boel Ferm