KIA STORY 1
VI HAR LYCKATS hitta en parkering eller, nåja, en
ledig plats mellan några bilar. Det är bortåt en miljon grader varmt så vi slår oss flämtande ner vid ett cafébord i skuggan och beställer pressad citron. En röd bil kommer rullande. Tvärsöver gatan finns en tom plats mellan ett par bilar. Den är cirka 3,60 och bilen är 3,80. Osis för honom, tänker vi, men föraren i röda bilen tänker annorlunda. Han ser luckan, toksvänger runt över heldragen linje och börjar backa in. Fascinerade ställer vi ner glasen med citron; hur ska detta gå? Det fattas tjugo centimeter för att bilen ska få plats. Men långsamt, långsamt låter han sin bakre stötfångare nudda den främre stötfångaren på bilen bakom och så gasar han till lite. Bilen flyttar sig. Och luckan på 3,60 är snart 4,00. HAN SVÄNGER IN, hoppar ut och ser att vi sett. Nonchalant slår han ut med armarna och ropar över gatan: – Pourquois pas? Varför inte? Vi dricker vår citrondryck, kollar på några gubbar som spelar boule och funderar på varför man egentligen väljer att bilsemestra. Att frivilligt sitta timmar vid ratten tills nacken värker, fastna i timslånga köer och ständigt packa väskor i och ur bilen. 30 KIASTORY 2/2016 Frankrike levererar. Muscatvin från Camargue, rädisor från Atlantkusten och vågor i Biarritz. Jo, helt enkelt för att om man som vi bilar de 58 milen mellan La Grande Motte vid Medelhavskusten och Hendaye vid Atlantkusten får man vara med om så mycket som man annars skulle missa. Och friheten; att stanna till längs A 61:an nära Toulouse, ta en café au lait på förmiddagen, rulla vidare, och så upptäcka en underbar liten lunchrestaurang. OCH SÅ KAN MAN låtsas vara någon annan en stund. Hemma i Gävle eller Tranås eller Skellefteå är man den man är – men här är alla roller möjliga.