Advokaten 1
Praktisk juridik » pekar på i Balkongdomen och so
m har redogjorts för ovan. Under våren 2016 tillsattes en särskild utredning med uppdrag att analysera hur handläggningen av stora brottmål med omfattande bevisning skulle kunna moderniseras och effektiviseras med bevarade krav på rättssäkerhet. Uppdraget består av två delar. Den första delen, där ett betänkande har avgivits (SOU 2017:7), har gällt att identifiera möjliga huvudinriktningar i ett kommande arbete av det angivna slaget och att bedöma vilka åtgärder inom ramen för dessa huvudinriktningar som det kan finnas anledning att utreda närmare. Med utgångspunkt i den analys som redovisas är det regeringens avsikt att återkomma med tilläggsdirektiv. Den andra delen av utredningsuppdraget har bland annat i uppgift att analysera om det bör införas ökade möjligheter att använda dokumenterade förhör som bevisning i domstol och om så är fallet lämna de fullständiga förslag till författningsändringar som bedöms nödvändiga. I direktiven (2016:31) utvecklas detta på följande sätt: Mot bakgrund av den utveckling som skett när det gäller stora brottmål finns det ur effektivitetssynpunkt skäl att överväga om det bör vara möjligt att i ökad utsträckning använda förhör med målsägande, vittnen och misstänkta som tagits upp före huvudförhandlingen som bevis vid rättegångar. För målsägande och vittnen skulle en sådan ordning kunna medföra att den påfrestning som upprepade förhör kan innebära minskar. En utökad möjlighet att använda dokumenterade förhör skulle dessutom kunna bidra till kortare häktningstider och minskad restriktionsanvändning. En ytterligare önskvärd effekt är förbättrade möjligheter att styrka brott. det är ingen tvekan om att en förändring av det slag som anges i direktiven på ett helt avgörande sätt skulle ändra de grundläggande utgångspunkter som finns inom straffprocessrätten enligt omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna. Dessa innebär mycket kort uttryckt att domstolen ska grunda sitt avgörande på vad som förekommer vid huvudförhandlingen. Man kan hävda att Högsta domstolens uttalande om betydelsen av förundersökningsuppgifter medför att det särskilt från åklagarhåll blir angeläget att få till stånd en lagändring som slår fast att dokumenterade förhör verkligen kan och bör användas som bevisning i brottmålen. Vilka invändningar finns då mot Återförvisning I Sverige avgörs normalt en tvist om bodelning av en bodelningsförrättare. Detta gäller såväl enligt äktenskapsbalken som sambolagen. Bodelningsförrättaren är därmed första instans. Då en förrättning ofta omfattar flera tvistefrågor avseende egendom av högt värde, klandras inte sällan bodelningsförrättarens beslut, vilket sker genom överklagande till tingsrätten. Domstolen har vid behov möjlighet att återförvisa ärendet till förrättaren. Artikeln behandlar frågor som aktualiseras i detta sammanhang. KLANDER OCH ÅTERFÖRVISNING Är part missnöjd med en bodelningsförrättares beslut, har han möjlighet att överklaga – klandra – beslutet genom att väcka talan mot andre parten inom fyra veckor från delgivningen av beslutet vid den 36 tingsrätt som förordnat förrättaren (ÄktB 17 kap. 8 § tredje stycket). Tingsrätten har att ex officio bevaka att klandertiden iakttagits. Fråga är om fastställelsetalan1 . Klandertalan kan dock kombineras med fullgörelsetalan, varigenom domen kommer att utgöra en exekutionsurkund2 part som inte vederbörligt klandrat . Den bodelningsbeslutet saknar rätt till ”anslutningsklander”(jfr RB 50 kap. 2 §). Svaranden kan alltså inte efter klandertidens utgång framställa yrkanden i målet om ändring av Advokaten Nr 5 • 2017