Advokaten 1
Samfundet Landstinget som Bolag I har hon varit f
örhindrad att ta uppdraget 2013 för Landstinget. Denna bedömning påverkas inte av att Advokatbyrån må ha avböjt att biträda Bolag I mot Landstinget i saken 2013. Även med hänsyn till att det funnits risk för att den kunskap som fanns på byrån genom A:s uppdrag för Bolag I i det tidigare upphandlingsärendet för Bolag I kunnat ha betydelse i saken har sådant hinder förelegat. Genom att ändå åta sig uppdraget 2013 för Landstinget har B åsidosatt god advokatsed. På grund härav tilldelar nämnden B erinran enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Utredningen i detta ärende visar inte att andra uppdrag för Landstinget eller Bolag I hos Advokatbyrån skulle ha äventyrat advokats oberoende, lojalitetsplikt eller tystnadsplikt på sätt som utgör brott mot god advokatsed. Ärendet föranleder därför inte någon åtgärd mot A. En ledamot var av skiljaktig mening enligt följande. Av utredningen framgår att A, medan han var verksam på Advokatfirman F, biträdde Bolag I i ett ärende som avsåg överprövning av ett upphandlingsbeslut, där Landstinget var motpart. Detta ärende avslutades i mars 2010, efter det att begäran om överprövning återkallats och ärendet avskrivits. Därefter har varken A personligen eller Advokatbyrån, där A numera är verksam, haft några uppdrag för Bolag I, med Landstinget som motpart. Däremot har A biträtt Bolag I i andra ärenden, med andra landsting och kommuner som motparter. När B under hösten 2013, dvs. tre och ett halvt år efter nyssnämnda omprövningsärende, fick i uppdrag att biträda Landstinget med en granskning av ett förfrågningsunderlag inför en kommande upphandling – en sak som något oegentligt benämnts ”second opinion” – var detta ett uppdrag där det inte fanns någon definierad motpart. Uppdraget gick alltså ut på att B, som då var verksam på Advokatbyrån, granskade ett förfrågningsunderlag och därefter lämnade sina kommentarer till detta i en promemoria, vilken överlämnades till Landstinget den 22 oktober 2013. Vilka företag som så småningom skulle komma att deltaga i den kommande upphandlingen var inte känt, när granskningen företogs. Sålunda var det obekant, om Bolag I, eller någon annan av Advokatbyråns klienter, skulle finnas med bland de potentiella anbudsgivarna. Om det, rent hypotetiskt, hade förhållit sig på det sättet att Bolag I hade varit leverantör enligt det vid den aktuella tidpunkten gällande avtalet – vilket tydligen inte var fallet, eftersom Bolag I begärt en omprövning av den tidigare upphandlingen – och om Bolag I velat få till stånd en förlängning av gällande avtal, skulle det givetvis ha förelegat en jävssituation. Så var emellertid inte fallet. B:s granskning av förfrågningsunderlaget för Landstingets räkning skedde alltså, utan att det vid denna tidpunkt var klarlagt, vilka företag som var intresserade av att deltaga i upphandlingsförfarandet. Med hänsyn till att B:s, och Advokatbyråns, rådgivning var av allmänt slag, och gick ut på att biträda Landstinget med en granskning av förfrågningsunderlaget ur ett upphandlingsrättsligt perspektiv – inte att deltaga i den fortsatta upphandlingsprocessen eller i själva tilldelningsbeslutet – fanns det enligt min mening inte någon anledning för B att avstå från uppdraget. Endast det förhållandet att Bolag I (eller någon annan av byråns klienter) eventuellt skulle komma att deltaga i den kommande upphandlingen såsom anbudsgivare, gör inte att det förelegat jäv för B:s del. Att hävda att reglerna om jäv och intressekonflikt skall tolkas på det sättet, att redan det förhållandet att en klient till byrån möjligen skulle välja att deltaga i den kommande upphandlingen – något som man då inte visste – gör att jäv föreligger, menar jag är att driva intressekonfliktsreglerna alltför långt. Mot bakgrund härav har B, genom att åtaga sig uppdraget för Landstinget, enligt min mening inte agerat i strid med god advokatsed. När det senare visade sig att Bolag I på nytt var intresserat av att försöka bli leverantör till Landstinget och därför skulle komma att lämna anbud i den aktuella upphandlingen, uppkom fråga om juridiskt biträde till Bolag I. Mot bakgrund av att B, och Advokatbyrån, tidigare lämnat råd till Landstinget beträffande förfrågningsunderlaget till upphandlingen, var det inte möjligt för A, eller någon annan advokat vid Advokatbyrån, att biträda Bolag I. Så skedde inte heller, utan Bolag I kom att biträdas av en annan advokatbyrå. A, som efter det ärende som avslutades i mars 2010 inte hade biträtt Bolag I i uppdrag mot Landstinget, men väl mot andra landsting och kommuner, avstod sålunda från att biträda i den upphandling, där Landstinget var motpart. A har därmed inte heller brutit mot god advokatsed. När det gäller frågan om tystnadsplikt, finns inte något i ärendet som visar att vare sig A eller B har agerat i strid med god advokatsed. Sammanfattningsvis gör jag sålunda bedömningen att varken A eller B, genom vad som förekommit i saken, har brutit mot god advokatsed. n inte överklaga domen, som vunnit laga kraft den 28 december 2015. Läs det fullständiga beslutet på Advokatsamfundets hemsida. NÄMNDENS BEDÖMNING OCH BESLUT Nämnden konstaterar inledningsvis att advokatens främsta plikt är att vara lojal mot klienten, men att advokaten Advokaten Nr 5 • 2017 samtidigt har vissa skyldigheter gentemot myndigheter och domstolar. En sådan skyldighet är att driva processer på det sätt som god rättsskipning kräver. Av utredningen framgår att A vid upprepade tillfällen, utan att få gehör för det, begärt att huvudförhandlingen skulle ställas in. Vidare framgår att han strax före förhandlingen frånträtt som ombud för bolaget – men samtidigt fortsatt som ombud för bolagets ställföreträdare – med följd att tingsrätten fick ställa in förhandlingen samt att han kort därefter återinträtt som ombud för bolaget vid förlikningsförhandlingarna. Nämnden finner det mot bakgrund av omständigheterna med tillräcklig styrka visat att A:s agerande sammantaget syftat till att förhala processen. Genom sitt agerande har A åsidosatt god advokatsed. Nämnden tilldelar därför A erinran enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. n 51