Advokaten 1
ständigheter ska utredas, samt att myndigheten sk
a lämna ett tillräckligt motiverat beslut. Principen om myndigheternas utredningsansvar utgör en god handlingsregel. Jag ifrågasätter emellertid det realistiska i att myndigheten och dess tjänstemän, alldeles oavsett goda ambitioner, alltid förmår leva upp till denna princip. Det kan bero på bristande resurser eller kunskaper, men även på attityder och myndighetskultur. Att den tjänsteman på Skatteverket, Finansinspektionen eller inom socialtjänsten som fungerar som ”förundersökningsledare, åklagare och domare” i samma process, ska kunna garantera att omsorgsplikten i förhållande till den enskilde eller företaget uppfylls, kan på goda grunder ifrågasättas. Många advokater med skatterätt som specialitet hävdar med bestämdhet att Skatteverket i många fall inte repekterar objektivitetsprincipen och att kravet på saklighet och opartiskhet inte upprätthålls. Jag vill ogärna tro att denna beskrivning är riktig. Men, nödgas kontatera att situationen inger allvarliga betänkligheter. det anförs ibland att eftersom Skatteverket och förvaltningsdomstolen har en utredningsplikt saknas det behov för den skattskyldige att också biträdas av ett ombud. Detta är givetvis alldeles fel. Det är som att en misstänkt i brottmål inte skulle behöva en försvarare med hänsyn till Åklagarmyndighetens objektivitets- och utredningsplikt. Såväl Migrationsverket, Finansinspektionen, Försäkringskassan som Skatteverket har en objektivitets- och utredningsplikt. I likhet med åklagaren omvandlas emellertid också dessa förvaltningsmyndigheter till part – eller något som i den enskildes perspektiv kan liknas därvid – i samma ögonblick som ärendet eller målet kommer upp i domstol. Är domstolen då hänvisad till myndighetens (i vissa fall bristande) sakkunskap och argumentation, är det betydande risk att rättssäkerheten åsidosätts. Det är också vad som faktiskt sker i vissa fall. Skattemål kan vara av nog så avgörande betydelse för den enskilde. Det kan handla om stora materiella och immateriella värden och vara utslagsgivande för såväl den enskildes som företagets framtid. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att den skattskyldige inte får ett biträde och att staten inte ersätter den skattskyldiges ombudskostnader fullt ut när Skatteverket förlorar i domstol. En skattskyldig som upptaxerats med betydande belopp borde också vara tillförsäkrad juridiskt biträde. vad myndigheten och domstolen går miste om när myndighetens motpart saknar ombud är en rättslig argumentering som går utöver ett ibland snävt myndighetsperspektiv. Det krävs i skatteprocessen en rättslig analys som inte ensidigt tar sin utgångspunkt i myndighetens intressen, utan också i den enskildes. Det är min övertygelse att en ökad medverkan av advokater i förvaltningsprocessen i allmänhet och i skatteprocessen i synnerhet, skulle gagna rättsprocessen och bidra till ökad kvalitet och förutsebarhet i rättstillämpningen. Ökad advokatnärvaro skulle också kunna fylla en preventiv funktion i myndighetsutövningen. Den offentliga förvaltningen förmår nämligen inte alltid att vara god. I regeringsformen föreskrivs numera rätten till rättvis Advokaten Nr 5 • 2017 rättegång inom skälig tid. Denna bestämmelse saknar Europakonventionens begränsning till civila rättigheter och brottsanklagelse. Detta innebär att till exempel beskattningsfrågor och sociala förmåner omfattas av det grundlagsfästa skyddet. Enskilda kan med åberopande av grundlagen få sina rättigheter prövade, något som förutsätter medverkan av advokater. rätten till fritt vald advokat – eller annat kompetent biträde – är ett grundläggande rättssäkerhetskrav i en rättsstat. Det är i det moderna samhället ännu viktigare än det har varit tidigare. Den postindustriella välfärdsstaten med ett komplicerat och varierat näringsliv, med ett mycket stort antal offentliga tjänstemän, en mycket hög lagstiftningstakt och ett stort samt varierat antal krav från stat och kommun mot den enskilde, gör det nästan omöjligt för den juridiskt oskolade, att utan hjälp ta tillvara sina intressen. Den enskilde är utsatt och har som huvudregel behov av ett kompetent ombud för att kunna mäta sig mot en mäktig motpart. När det handlar om statens maktutövning är det ytterst en fråga om rätten till en rättvis rättegång. I förvaltningsmål utgår inte ersättning för ombudskostnader såvida det inte följer av särskild lagstiftning som till exempel i tvångsmål där offentliga biträden förordnas eller i skattemål där den enskilde (framförallt) vid framgång kan få ersättning enligt en specialregel i skatteförfarandelagen. Där stadgas att, den som i ett ärende eller mål har haft kostnader för ombud, biträde, utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta till vara sin rätt – efter ansökan – har rätt till ersättning om den sökandes yrkanden bifalls helt eller delvis, ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen, eller det finns synnerliga skäl för ersättning. Från denna regel finns emellertid ett antal undantag. I realiteten innebär detta att det endast är de välbesuttna som har möjlighet att på allvar få sin sak prövad i domstol. I förarbetena till rättshjälpslagen som trädde i kraft 1973 deklarerade dåvarande chefen för Justitiedepartementet att principen om allas likhet inför lagen krävde, att rättshjälp måste medges i sådan utsträckning, att ingen av ekonomiska skäl hindrades från att ta tillvara sina intressen i rättsligt hänseende, men att var och en skulle bidraga till kostnaderna efter förmåga. Denna stolta deklaration uppfylldes inte ens av rättshjälpslagen vid dess tillkomst och, trots att den fortfarande anges vara målsättningen med rättshjälpssystemet, kan den sedan länge hänföras till lipservice. ”Principen om myndigheternas utredningsansvar utgör en god handlingsregel. Jag ifrågasätter emellertid det realistiska i att myndigheten och dess tjänstemän, alldeles oavsett goda ambitioner, alltid förmår leva upp till denna princip. ” Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 7