MIN HUND ville behålla kullens enda tik. I sista
kullen hade Peter varit den förste som tingade, så han fick välja valp. En tik som fick namnet Hera. – Uppfödaren sa att han var på bokstaven H i sitt uppfödande och att vi fick möjligheten att välja tiknamn på H. Vi hävde oss på internet och sökte hundnamn på H. Till slut kände jag att ska det vara på H ska det vara Hera. Uppfödaren höll till i Sollefteå, åttiotre mil från Vänersborg där Peter bor. – Det är inte ofta man är så långt hemifrån. Men vi tog tält och stannade däruppe två-tre dagar innan vi tog valpen och åkte hem. På hemvägen naturcampade vi, jag tror vi var i Orsa besparingsskog. Medan vi satte upp tältet knatade hon ut i skogen, vi fick springa och leta! Men när vi väl fått upp tältet och satt där och grillade sov hon i knät. Men på natten hörde vi vargarna yla utanför, det var en mindre angenäm upplevelse. Den riktiga skogs träningen fick vänta till Hera var tolv veckor gammal. – Tanken var att hon inte skulle få jaga utan skogsträna till dess att hon var mogen i kroppen, men hon var enormt intresserad av spår och sånt som luktar så hon började följa spår efter hare redan när hon var tre månader. När hon var fyra månader spårade hon och släppte skallet för första gången på hare. – Då blev jag lite glad och tänkte att han på avelsrådet hade rätt som rådde ”Då blev jag lite glad...” mig att vänta tills jag hittade rätt kull. Peter fortsatte med skogsträningen så ofta det fanns tid och lust, ja, oftare än så och Hera började snart leta hare alldeles själv. – Den artonde december sökte hon helt själv upp en hare och drev i tio minuter. Nästa dag var vi på ett annat ställe och hon gjorde likadant. Jag såg