MIN HUND gör precis som jag gjorde, ringer och fr
ågar hos klubbar. Det började ringa folk redan innan jag bestämt mig för att para. Peter berättar om en missnöjd stövarjägare som tröttnat på att aldrig lyckas fullt ut. Efter många om om men tog Peter Hera och åkte till Kinna där jägaren bodde. – Det hade snöat något kopiöst och var blötsnö. Jag släppte Hera och det gick väl tio minuter sedan var hon igång. ”Men hon jagar ju”, sa han och jag tänkte att det var väl inget konstigt med det, så brukar det vara. Han blev imponerade och tingade en valp ifallomatt jag skulle para. En annan ringde från Mellerud och när de skulle provjaga där hade det frusit på. – Det var is överallt och jag sa att jag inte trodde det skulle bli något. Vi var där i flera timmar men det fanns ju ingen vittring. Rätt som det var tittade solen fram och efter mycket om och men hittade hon ett slag. Hon arbetade länge och ihärdigt men rätt som det var reste haren och hon drev den bra. När hunden drivit i tjugo minuter vänder han sig mot mig och säger ”du, jag tar en valp”. Jag undrade om han ville ha tik eller hane om jag skulle ta valpar. ”Det spelar ingen roll, bara jag får en hund!” Dessutom har ägaren till pappan till Peters första hund, blandrasen, också bett att få köpa en hund nu när han fått ta bort sin gamla beagle. – Det är roligt vilka vändningar det kan ta. Det är faktiskt hans förtjänst att jag började jaga räv och hare. Precis i dagarna har det blivit dags för valpning och Peter har ingen aning om hur många det blir, han brydde sig inte om att göra ultraljud i femte veckan. Det får bli det det blir. Blir det fler kullar? – Det vet jag inte. Det kan sluta med att jag tycker att valpkull är det jobbigaste jag varit med om så aldrig mer. Eller så är det min grej och jag blir uppfödare. TEXT: Tina Hjorth Svensson FOTO: Privat Hera på Beagle sm 2015 Gotland.