MIN JAKTRESA Efter en längre ansmygning lyckades
Anton fälla en bäver med ett välriktat skott från sin Sauer. hade blivit tipsade av grannen att ta sig ner i mossen som låg bara en kilometer iväg från det område vi jagade av först. I mossen låg där en rejäl bäverhydda och när Mikael och Anton hade smugit ner i denna hade de upptäckt en bäver som rörde sig strax utanför kojan. För att komma i håll på bävern hade de fått ta sig ut över områden med blankvatten och även om där inte var djupt så är det sjukt otrevligt att trampa ner foten i en mosse som man inte vet om där är någon botten i. Allt för ofta har man ju lyckats hitta den tuva som bara precis håller ens tyngd i tjugo sekunder för att sen ge vika med ett ofrivilligt bad upp till armhålerna som följd. Efter att dessa bägge herrar någorlunda torrskodda (allt under knäna räknas ej) lyckats ta sig i håll så fick Anton ett bra stöd mot en fura. När bävern väl blottade sig så lösgjorde han 11,7 gram bly som omedelbart släckte lågan för bävern. Bävern rullade ner och blev ”Jag låg nästan bättre här än i skjutbänken på skjutbanan...” hängande på några grenar precis nedanför skottplatsen. Frågan som uppkom strax därefter om vem som skulle bärga bävern fick vi aldrig höra och jag vet inte om Antons och Mikaels diskussion om detta kan ha ”frostat relationen” mellan de två men av fotona att döma så ser vi ju att det var Mikael som fick gå ut och hämta Antons bäver. Med tanke på at där var blankvatten runt den lilla udde där bävern låg så var det inte helle svårt att begripa varför han var mest våt av de två när vi kom. Klockan sprang iväg och återigen slutade det med att vi lagade mat i kåtan. Kvällen till ära blev det en ganska välsmakande potatisgratäng och en rejäl köttbit av modell ”pata negra” eller rättare sagt jamón ibérico de bellota (ekollon). Denna skinka är från frigående grisar som strövar i ekskogar (kallas dehesas) längs gränsen mellan Spanien och Portugal, och bara äter ekollon. Köttet bara saltades och pepprades något litet och smakade himmelskt. Även om vi var rejält hungriga och mer eller mindre skulle ätit vad som så skall det sägas att denna måltiden gjorde nästan hela resan. Fantastiskt gott. Nästkommande dag prioriterade vi kvällssittningen och skippade morgonjakten. Det kan i och för sig också ha berott på att Anton skulle berätta om sin bäverhistoria långt in på småtimmarna, men oavsett vad så valde vi att hålla oss till kvällssittningen. Jag och Mattias valde ett område som tillika var ett delta av omkull fällda björkar, en slingrande bäck och avslutningsvis en rejäl bäverhydda. Väl framme vid anvisas plats så slängde jag på mig min 50