Vorne hölsterryggsäck och satte studsaren i den.
Vikten på nästan fem kilo försvann och även om ryggsäcken var fullastad med diverse bra att ha-prylar och mat märktes det inte när vi kämpade oss ner mot bäckfårorna vi skulle bevaka. Efter en 800 meter var vi framme så att vi kunde ana bäckarna. Beslut togs om att Mattias skulle stanna och sätta sig där han hade en god sikt och jag skulle smyga vidare ner längs bäcken. Vi hade gott om tid och jag började gå. Efter 400 meter kom jag in i ett parti där bävrarna hade avverkat precis allt i björkväg och jag kunde förnimma mig vad skogsägaren svurit när han upptäckt detta. Där låg träd kors och tvärs och det skulle ta en evighet att reda ut med motorsåg. Dessvärre så skadorna ganska gamla ut så jag patrullerade vidare. På sms förstod jag att Anton och Dan hade haft ännu en bäver framme men inte kommit till skott på sitt nya ställe. Efter en fyrtio minuters fotmarsch var det dags att sätta sig ner och höja blodsockret lite. Och det skall väl erkännas att strax efter kroppen har fått sin lilla kick så skall ju ögonen få sin vila och så blev fallet. Att bara slå igen gluggarna och höra hur skogen låter med de ljud som finns där är inget som man kan förklara för någon som inte begriper det, men det är fantastiskt. Folk som tror att man bara jagar för att få en anledning att skjuta har fortfarande mycket kvar att lära. Då skulle det vara både enklare och billigare att dra sig till en skjutbana och hålla sig där. Väl tillbaka till Mattias så var han helt övertygad om att han sett en bäver simma nere vid hyddan. Ingen tid att spilla så med de långa och snabba stegen tog vi oss ut över en myr och in mot bäverhyddan. Vinden snurrade lite grann men var fortfarande på vår sida. Plötsligt fryser Mattias i stegen, pupillerna blir stora som golfbollar och han börjar hyperventilera. – Där, där, ser du den inte? Och jo, mycket riktigt, bara femtio meter bort simmar en större bäver i riktning mot en betesplats. Såklart försvinner den och vi ser den inte förrän man kan skönjavissa brytningar i vattnet och i handkikaren kunde vi se att bävern satt och gnagde på en pinne vars ena del slog i vattnet hela tiden. Dessvärre var bävern skymd av torra grangrenar vilket omöjliggjorde ett säkert skott. Minuterna sprang iväg och solen med den, det började skymma på och när Mattias inte tyckte att han kunde komma till överlät han uppgiften till mig. Jag drog i frigöringsspärren på min Vorne ryggsäck och en sekund senare hade jag studsaren i handen. Jag smög mig fram till ett ställe och fick in bävern i Zeissen. Avståndet var cirka 65 meter, men ännu en gångnvar bävern helt skymd av grenar. Klockan började dra sig mot avslut och tålamodet likaså. Efter en stunds siktande och diskuterande beslöt vi att vi skulle smyga oss närmare och gjorde så. På cirka fyrtio meter såg vi hur den bruna bjässen satt och gnagde för fulla muggar. Problemet var återigen att den lille rackaren hade hittat en uppgång där han var omgiven av gamla torra grangrenar och därmed gick det inte att komma åt honom. I alla fall inte för en jägare med lite omdöme. Att skjuta på vilt utan att ha rent och bra skottfält är inget annat än omdömeslöst och bör undvikas om det såklart inte gäller ett redan påskjutet och skadat vilt. Men så var inte fallet här. Det var dags att avsluta två och en halv dagars trevlig bäverjakt med sköna killar, både värmlänningar och skåningar och såklart med två vackra Sauer-vapen i sällskapet. Att det blir bäverjakt nästa år, ja, det kan ni vara helt säkra på. Även om vädret ställde till lite oreda för oss så är det riktigt skönt att vara i skogen under april/maj månad när allt börjar ta fart i skogen. Får man dessutom solen i ansiktet så är där nog få sätt som kan ladda ens batterier så pass bra som en bra bäverjakt. Jaktsättet kan man ju i mångt och mycket styra själv beroende på hur stor mark man har tillgång till. TEXT & FOTO: Patrik Sandqvist Jaktlycka för Anton Bengtsson. Det blev ingen bäver för Dan, men när man har en Sauer 404 med detta trädslaget så är man lika glad ändå. MIN 51 JAKTRESA