Advokaten 1
Gästkrönika politik och juridik grundlagsexperter
na Marianne Eliason, Magnus Isberg och Henrik Jermsten. Tillkännagivanden är ett politiskt instrument som har använts flitigt av oppositionen det här riksdagsåret, och fler sådana lär det bli innan riksdagsåret är slut. Även om ett tillkännagivande är ett sätt för en riksdagsmajoritet att uttrycka sin vilja eller missnöje med regeringens politik, ska själva granskningen i KU ske på helt objektiva grunder. Om regeringen inte har haft sakliga skäl för att strunta i riksdagens tillkännagivande, ska regeringen kritiseras för det. Den ordningen ska i princip gälla även om – som ofta är fallet – vissa av KU:s ledamöter tycker att tillkännagivandet var fel från början till slut. Ett annat fall där juridiken och politiken biter varandra i svansen gäller systemet med politiskt nominerade domare. Nämndemannasystemet är mer aktuellt än någonsin efter höstens val, då Domstolssverige fick en kraftig ökning av nämndemän från SD. Ett annat ytterkantsparti, Feministiskt initiativ, klarade inte riksdagsspärren men röstades in i 13 kommuner och fick därmed mandat att nominera nämndemän. Varje år sedan jag kom in i riksdagen har jag motionerat om ett begränsat nämndemannainflytande i våra domstolar. Mina tyngsta argument har hela tiden varit risken för felaktiga domar och att förtroendet för rättsväsendet skadas när amatörer tillåts få ett avgörande inflytande i så komplicerade frågor som bevisvärdering, uppsåtsbedömning och straffmätning. Ganska lite har hänt. 2013 föreslog visserligen både Straffprocessutredningen och Nämndemannautredningen att nämndemannainslaget borde minska i underrätterna och helt tas bort i hovrätterna och kammarrätterna. Men så långt vågade alliansregeringen inte gå. Däremot tog man välkomna steg i form av skärpta krav och regler som gör det lättare att avsätta direkt olämpliga nämndemän. Men det grundläggande förtroendeproblemet kvarstår. I debattsammanhang har jag därför frågat försvarare av systemet om de skulle känna förtroende för en hjärtkirurg som saknar medicinsk utbildning. Skulle förtroendet öka för flygsäkerheten om andrepiloten i cockpit inte vet hur man landar flygplanet? Advokaten Nr 4 • 2015 ”Den domstol finns inte som skulle bifalla en stämningsansökan från Stefan Löfven för det fall ett alliansparti skulle rösta mot regeringens budget. Decemberöverenskommelsen är alltså bindande enbart på ett politiskt och moraliskt plan.” Man kan fråga sig varför mina riksdagsmotioner inte går ut på att avskaffa nämndemannasystemet rakt av. Svaret är att här har vi ytterligare ett exempel på skärningspunkten mellan juridik och politik. I dagsläget vore det taktiskt dumt att plädera för det från rättspolitisk och juridisk synpunkt mest riktiga. Politiskt sett är det klokare att gå fram med små steg när utvecklingen ändå går åt rätt håll. Det finns numera ett ganska brett stöd för att ta bort nämndemännen i hovrätterna och kammarrätterna, så den åtgärden kan gärna komma först. Nästa steg kan tänkas vara att ge domstolen rätt att välja vilka mål nämndemän ska medverka i och att återgå till systemet med enbart kollektiv rösträtt för nämnden. men om jag i dag i riksdagen skulle föra fram krav på att landets cirka 8 500 nämndemän i ett slag skulle friställas så skulle det vara rent kontraproduktivt för min långsiktiga ambition. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga, för att nu citera Ludwig Wittgenstein. Ändå vet såväl jag som andra kloka politiker, jurister och bedömare att systemet med nämndemän juridiskt sett är en fortgående katastrof. Men sådana är politikens villkor. Maria Abrahamsson Riksdagsledamot (M) 29 FOTO: CATARINA HARLING