Advokaten 1
Gästkrönika till rättvisa förbättras rande myndig
het att, utan kostnad för den enskilde, pröva skadeståndskrav för fri och rättighetskränkningar som begås av kommuner och landsting. Att begränsa denna ordning till kränkningar som begås av staten, men inte av kommuner och landsting, är inte motiverat. Dessutom skulle domstolarna på detta sätt kunna avlastas. 3. Sänk de ekonomiska trösklarna för befogade rättegångar om fri och rättigheter. I dag vågar många enskilda inte ta angelägna fall till domstol på grund av risken att behöva betala både egna och motpartens kostnader vid förlust. I arbetstvister och i mål om diskriminering finns möjlighet för domstolen att bestämma att vardera parten ska betala sina egna rättegångskostnader, om den part som förlorade målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. En sådan kvittningsregel bör gälla generellt i mål om fri och rättigheter. 4. Inför flexiblare talemöjligheter vid rättighetskränkningar. I dag måste enskilda som behöver vända sig till allmän domstol för att få en rättighetskränkning fastställd göra det inom ramen för en skadeståndstalan. Här kan vi hämta inspiration från vårt grannland Norge, där det i praxis har ansetts möjligt att föra en fastställelsetalan om att staten har kränkt en rättighet i Europakonventionen, utan koppling till ett skadeståndsyrkande (se t.ex. rättsfallet Rt20111666 p. 33). 5. För att säkerställa en effektiv prejudikatbildning bör det bli huvudregel att staten står för parternas kostnader i prejudikatmål i de högsta instanserna, i vart fall i mål mellan enskilda och det allmänna (jfr t.ex. Stefan Lindskog, Dag och jag och Högsta domstolen, SvJT 2015 s. 415). 6. Rättshjälpen måste ses över. Den statliga rättshjälpen är tänkt att utgöra ett yttersta skyddsnät för dem som inte har råd att tillvarata sin rätt. När den nuvarande rättshjälpslagen kom 1997 sattes inkomstgränsen så att cirka 80 procent av Sveriges befolkning skulle kunna få rättshjälp. Tanken var sedan att inkomstgränsen skulle ses Advokaten Nr 9 • 2017 ”Fortfarande utgör det faktum att de allra flesta i vårt land saknar praktiska möjligheter att försvara sina fri och rättigheter mot övertramp av stat och kommun en allvarlig brist i den svenska rättsstaten.” över vart tredje år. Men så har inte skett – inkomstgränsen har inte ändrats sedan 1999. Andelen människor som kan få rättshjälp har därför fallit till cirka 40 procent. Under samma period har antalet personer som beviljas rättshjälp också halverats. möjligheten för enskilda att försvara sina grundläggande fri och rättigheter är alldeles för ofta en fråga om tjockleken på plånboken. Att åstadkomma en förändring är en tuff uppgift. Men det finns goda möjligheter att påverka. När det gäller skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen började det som en juridisk diskussion, sedan kom avgöranden i rättspraxis, och den 1 april 2018 träder sannolikt en lagändring i kraft för att tydliggöra rättsläget och stärka rättighetsskyddet i Sverige (se prop. 2017/18:7, Skadestånd och Europakonventionen). Vad som kan uppnås i fråga om den bredare frågan om enskildas tillgång till rättvisa får framtiden utvisa. Men en sak är säker: ju fler som engagerar sig i debatten desto större är chansen till en positiv förändring. Fredrik Bergman Chefsjurist, Centrum för rättvisa 49