Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Om obekväma sanningar
i senaste numret av denna tidskrift skrev jag om vikten av att ta krafttag för att komma till rätta med det förtryck, maktmissbruk och andra oacceptabla beteenden som vittnesmålen från kvinnor i #metoouppropet redovisade. Men också om behovet av analys och besinning. Det är därför självklart att i denna ledare beröra det på #metooinitiativet följande uppropet #medvilkenrätt. Detta gav oss exempel på allt ifrån brottsliga handlingar, vedervärdiga beteenden till allmän knölaktighet och dåligt omdöme inom juristvärlden. Det är allvarligt om det inom domstolarna, på universiteten eller på andra arbetsplatser inom rättsväsendet förekommer negativ särbehandling, diskriminering och trakasserier av kvinnor. Dessvärre synes så vara fallet, även om det i stor utsträckning saknas hårda fakta och trots att anklagelserna är anonyma. Det kan vara svårt att dra mer långtgående och konkreta slutsatser av upprop, som oavsett det stora antalet huvudsakligen ger uttryck för starkt positivt stöd till utsatta kvinnor. Likväl. Dessa upprop visar på ett antal obekväma sanningar. när det gäller advokatkåren har vi emellertid fått tillgång till färskt statistiskt underlag. Vi hade redan före #metookampanjen under september månad skickat ut en anonym Novusundersökning till samtliga advokater och biträdande jurister, något vi gör med viss regelbundenhet. Denna undersökning innehöll ett stort (för stort tyckte många) antal frågor rörande advokaters och biträdande juristers situation, alltifrån ekonomiska förhållanden till arbetsmiljön på advokatbyrån. Dessa kommer närmare att redovisas i januarinumret av denna tidskrift. Undersökningen, som väsentligen var densamma som 6 Novusundersökningen 2012, innefattade även frågor rörande förekomsten av sexuella trakasserier och negativ respektive positiv särbehandling. I årets undersökning uppgav totalt 4 procent av kvinnorna, mot 1 procent 2012, att de utsatts för sexuella trakasserier. Detta var en tydlig ökning, om än från en mycket låg nivå. Resultatet visade också att de som under senaste året i störst utsträckning uppfattat sig ha blivit utsatta för såväl sexuella trakasserier som negativ särbehandling är kvinnliga biträdande jurister under 35 år, som arbetar på en byrå med mer än femtio anställda i Stockholm. Hela 11 procent av dessa angav att de blivit sexuellt trakasserade på sin arbetsplats det senaste året. Så många som 15 procent av de kvinnliga biträdande juristerna uppgav också att de blivit negativt särbehandlade på grund av sitt kön, mot 13 procent för fem år sedan. 3 procent av såväl kvinnor som män ansåg sig samtidigt positivt särbehandlade på grund av sitt kön. På frågan på vilket sätt kvinnorna har blivit negativt särbehandlade framkom dåligt bemötande, en känsla att inte bli lyssnad på av manliga kolleger, kvinnofientlig jargong, olämpliga kommentarer, favorisering av män, negativa följder av föräldraledighet, utanförskap med mera. Männen som uppfattade sig som negativt särbehandlade uppgav att den ensidiga debatten leder till att väldigt mycket fokus riktas på kvinnorna med åtföljande mindre belöning åt männen, avsaknad av rätt att delta i kvinnoföreningar, tvång att betala andras föräldraledighet, premiering av kvinnor och mer stöd till kvinnor än till män, lägre krav på kvinnorna och svårt att få jobb då kvinnor efterfrågas. Motsvarande siffror för dem som anser sig vara negativt särbehandlade i sin yrkesroll var 10 procent mot 5 procent 2012. Särbehandlingen handlar huvudsakligen om minskat Advokaten Nr 9 • 2017