Advokaten 1
Praktisk juridik nomarbetade och konkreta riktlin
jer fastställda av delägarna gemensamt. Skiljelinjen mellan olika resultatfördelningssystem går inte mellan mindre och större byråer utan den kan snarare hänföras till tradition eller någon form av genomtänkt strategiskt övervägande. Det finns relativt små byråer med lockstep eller liknande system och några av de riktigt stora byråerna har relativt renodlade system baserade på individuella resultatenheter. Man kan utan vidare konstatera att valet av resultatfördelningssystem har konsekvenser för verksamheten. De incitament för delägarna som de olika systemen medför har stor betydelse för delägarnas beteende. Det fungerar på samma sätt som ekonomiska bonussystem i vilka företag som helst. Det som mäts och premieras kommer att ha hög prioritet för delägarnas beteende. Och beteendet hos i vart fall de tongivande delägarna på byrån präglar också övriga medarbetare. Valet av resultatfördelningssystem påverkar kulturen på advokatbyrån. De incitament som separata resultatenheter eller en gemensam resultatenhet skapar har stor, om än kanske inte ensamt avgörande, betydelse exempelvis för hur delägarna på byrån betraktar klienterna. Är det delägarens klienter eller byråns klienter? Om det spelar roll för den egna plånboken om jag ser saken på det ena eller andra sättet så påverkar det mitt beteende. Låt oss återvända till frågan om Specialisering (avsnitt 3 ovan). Om jag som delägare tjänar mer pengar på att lösa den konkurrensrättsliga frågan själv (eller låta en ung biträdande jurist i min närhet klura på den) jämfört med att lämna över den till min kompanjon som är expert på området så står jag inför ett incitament att välja det förstnämnda även om det sistnämnda är lönsammare för byrån. Om både jag som delägare och byrån tjänar mer pengar på att jag överlämnar frågan till experten så krockar inte lönsamhetsfrågorna med varandra. Man vill kanske avfärda det här resonemanget med att hävda att delägare på stora advokatbyråer är mer sofistikerade än att de låter sig styras av snöd egen vinning och att klientens bästa och kvaliteten i rådgivningen spelar större roll än den egna plånboken. Men då tror jag att man underskattar styrkan i de ekonomiska incitamenten. Jag har sett förvånansvärt tydliga exempel på vilken betydelse de har i praktiken. Mot ovanstående bakgrund står det i vart fall för mig klart att valet av resultatfördelningssystem också påverkar möjligheten att utveckla affärsverksamheten på advokatbyrån. Jag menar att en grundläggande förutsättning för att man ska kunna åstadkomma någon form av utveckling av affärsverksamheten är att det finns någon gemensam affärsverksamhet att utveckla. Och en grundläggande förutsättning för att det ska finnas något gemensamt är att hela byrån utgör en enda och gemensam resultatenhet. Hur man inom den fördelar resultatet mellan delägarna har också viss betydelse, men en avgjort mindre sådan. Att detta innebär ökade krav på anpassning för delägarna är tydligt. Att en konsekvens av det är att man som delägare i vissa hänseenden kommer att känna sig mer som anställd än som ägare är inte nödvändigtvis negativt, men det bör föranleda individen att ta ställning till om en sådan anpassning är acceptabel, vilket är en förutsättning för att man ska tillhöra en sådan organisation. För fullständighetens skull är det värt att nämna att även lockstepliknande resultatfördelningssystem har en del mindre attraktiva konsekvenser. Det är lätt att inse att ett sådant system fungerar väl bara om delägarna bidrar någorlunda lika mycket till verksamheten. En konsekvens av det är att den delägare som inte bidrar tillräckligt knappast på sikt kan vara kvar som delägare i byrån. Det här kan naturligtvis skapa Jag menar att en grundläggande förutsättning för att man ska kunna åstadkomma någon form av utveckling av affärsverksamheten är att det finns någon gemensam affärsverksamhet att utveckla. » Advokaten Nr 9 • 2017 65