Advokaten 1
Fokus Avtalslagen rätten lägre än vid början av 1
900-talet, slår Johan Giertsen fast. De nordiska länderna (utom Island) gjorde förbehåll mot CISG del II om avtals slutande, eftersom CISG bygger på kontraktsprincipen, som ansågs vara främmande för nordisk avtalsrätt – vilken ju bygger på löftesprincipen (avtalslagen 7 §). Länderna drog tillbaka sina förbehåll mot CISG del II under åren 2010–2014. Även då valde de olika lagtekniska sätt att genomföra CISG del II. Norge och Danmark gjorde en precisering genom att införa en ny § 9 a i avtalslagen, om att lagens första kapitel inte gäller avtal som omfattas av CISG, samt genom ändringar i den norska köplagen respektive den danska internationella köplagen. Men i Sverige och Finland ändrades inte avtalslagen. Sverige gjorde en ändring i lagen (1987:822) om internationella köp, medan Finland inte alls ändrade sin lagstiftning. Trots att det bara rör sig om en lagteknisk skillnad, visar också detta att de nordiska lagstiftarna inte lägger avgörande vikt vid att behålla en gemensam nordisk lagtext, menar Giertsen. KONSUMENTRÄTTSDIREKTIVET LEDDE TILL ÄN STÖRRE SKILLNADER Genomförandet av EU:s konsumenträttsdirektiv (2011/83/ EU) innebar ytterligare ett steg i riktning mot än mindre gemensamt innehåll i ländernas avtalslagar. Det gällde framför allt informationsplikten vid konsumentavtal i direktivets artikel 5. Där valde de olika länderna att genomföra bestämmelsen genom ändringar i olika lagar. Norge införde kravet genom ett nytt kapitel IV i avtalslagen (§§ 38 a och 38 b). Advokaten Nr 6 • 2015 Danmark tog in kravet i den nya konsumentavtalslagen 2013. I Sverige och Finland infördes informationskravet genom ändringar i marknadsföringslagstiftningen – i Sverige som en ny 22 § i marknadsföringslagen, i Finland som en ny 2 kap. 8 a § i konsumentskyddslagen. Giertsen menar att skillnaderna här kan få mer än en lagteknisk betydelse: Eftersom informationsplikten placerades i den norska avtalslagen, kan den få större betydelse för den allmänna avtalsrätten i Norge än i övriga Norden. Exempelvis kan det tänkas att norska domstolar lättare än i de andra länderna tar till avtalsrättsliga sanktioner som ogiltighet och jämkning vid brott mot upplysningsplikten. Oavsett vilken betydelse de olika sätten att genomföra direktivet kan få, är det ännu ett exempel på att det samnordiska i avtalslagen minskar, konstaterar Johan Giertsen. STÖRRE AVSTÅND MELLAN FORSKNING OCH LAGSTIFTNING När avtalslagen utarbetades i början av 1900-talet var framstående forskare inom rättsvetenskapen drivande i arbetet. Avståndet mellan rättsväsendet och lagstiftningen var litet – man kan tala om en ”professorsrätt”. Under de senaste decennierna har ledande akademiker i de nordiska länderna engagerat sig för en revision av avtalslagen. I Finland och Norge tillsattes professorsledda kommittéer för att föreslå ändringar av avtalslagen, men i slutänden ledde de varken till någon samnordisk utredning eller till nationella lagändringar. Johan Giertsen menar att det visar att avståndet mellan rättsvetenskap och lagstiftning har ökat. Enligt Giertsen 23 »