Advokaten 1
Fokus Avtalslagen » Ökade skillnader mellan nordi
ska Huvuddragen i de nordiska avtalslagarna är desamma. Men skillnaderna tilltar när EUdirektiv implementeras i olika stor utsträckning i lagarna. A vtalslagarna i de nordiska länderna antogs vid olika tillfällen – i Sverige 1915, i Danmark 1917, i Norge 1918, i Finland 1929 och på Island 1936 – men huvuddragen i lagarna är desamma. – Den primära tanken var att underlätta för näringslivet att agera och ha hela Norden som hemmamarknad. Med en likadan lagstiftning i botten kan till exempel de nordiska företagen använda sig av samma standardvillkor i alla de nordiska länderna, säger Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet. FLER RÄTTSKÄLLOR En annan fördel med att lagen är mer eller mindre identisk i länderna är, enligt Johan Bärlund, att samma rättslitteratur och rättspraxis kan användas i samtliga nordiska länder – en större mängd rättskällor kan åberopas. Det saknas dock inte skillnader mellan hur avtalslagarna är utformade. Den största olikheten är, enligt Johan Bärlund, att i Norge och Danmark har avtalslagarna oftare än i Sverige och Finland kompletterats med olika EUdirektiv. Norge och Danmark har till exempel fört in EU:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i sina avtalslagar medan Sverige och Finland har implementerat bestämmelserna i avtalsvillkorslagen respektive konsumentskyddslagen. – Materiellt sett är lagstiftningen fortsättningsvis väldigt lika. Men lagtekniskt har man valt olika lösningar. De nordiska justitiedepartementen har inte satt sig ner och diskuterat sig fram till en gemensam lösning. Det minskar enhetligheten mellan länderna. Det tycker jag är beklagligt, säger Johan Bärlund. Utvecklingen gör att det blir dyrare för företagare i de nordiska länderna att samarbeta. – Samarbetet blir dyrare eftersom företagen måste vinnlägga sig om att ha information om hur lagstiftningen ser ut i de olika länderna. De måste satsa extra juristresurser på att ta reda på vad som gäller. Och det är en kostnadsfråga, säger Johan Bärlund. AVTALSBROTT Han utesluter inte att olikheterna, som tilltar sedan 1990-talet, strider mot Helsingforsavtalet från 1962, där de nordiska länderna kom överens om att harmonisera lagstiftningen – särskilt på privaträttens områden. – Struntar de i den bestämmelsen i Helsingforsavtalet kan man nog med fog hävda att de gör sig skyldiga till avtalsbrott, säger Johan Bärlund. Han ser många fördelar med att de nordiska avtalslagarna inte är lika omfattande som den privaträttsliga lagstiftningen i länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna. Att avtalslagarna i Norden inte är heltäckande gör dem mer flexibla. – Det är lättare att ändra på en enskild lag än att ändra i en stor lagkodifikation som till exempel den tyska BGB eller franska Code civil. 36 § i avtalslagen, som kom till på 1970- och 1980-talen i de nordiska länderna, är ett Lojalitetsprincipen är en av jubileumsseminarium om de nordiska avtalslagarna som anordnades i början av juni vid Lunds universitet. 34 avtalslagens bärande principer. Det konstaterades vid det Lojalitetsprincipen L ojalitetsprincipen innebär att en avtalspart inte enbart ska se till sina egna intressen utan även beakta motpartens intressen. – Det finns en grundläggande syn att avtalet är ett instrument för samarbete mellan parterna, säger Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet. Men principen tillämpas på olika sätt i de nordiska länderna. I Norge åberopas den oftast, i Sverige åberopas den mest sällan. Advokaten Nr 6 • 2015