Nöjesnytt Växjö 1
Efter några framgångsrika år i Allsvenskan kom de
n meriterade försvararen Stefan Karlsson 2018 tillbaka till Växjö och Östers IF. Inför den här säsongen – som börjat minst sagt lovande – har han dessutom tagit över rollen som lagkapten. Nöjesnytt har träffat honom. På många sätt är Stefan Karlsson urtypen för hur man tänker sig att en småländsk, grovjobbande back ska vara: ödmjuk, eftertänksam och oerhört pragmatisk i sin inställning till sitt liv som professionell fotbollsspelare. Samtidigt förstår man efter ett tag att han inte varit där han är idag utan en enorm offervilja och en lojalitet som gör att han alltid sätter laget, och inte sig själv, främst. Stefan är fotbollsfostrad i Växjö Norra, men hamnade i 18-årsåldern i Öster, där han var med och tog upp laget i både Superettan och Allsvenskan. 2014 tog han första steget ut i fotbollssverige och styrde kosan mot Stockholm och Djurgårdens IF. –Rent fotbollsmässigt var det inga konstigheter, även om det så klart var en omställning rent socialt att flytta till huvudstaden och en av Sveriges största klubbar, säger Stefan och rycker på axlarna. Jag hade en bra och lärorik tid i Djurgården, samtidigt som jag slogs av att det inte var så stor skillnad mot Öster egentligen. Det är två professionellt skötta klubbar, även om det så klart finns mer personal och fler förutsättningar i en större klubb. Och så det rent publikmässiga så klart; det kan ju komma tusen personer för att kolla på en träning. Det händer ju inte i Öster. Efter ett tag fick jag lite mindre speltid, vilket gjorde att jag valde att gå till Östersunds FK, helt enkelt för att jag kände att jag behövde spela. Många tyckte väl att jag skulle stanna kvar just för att Djurgården är Djurgården, men jag har aldrig sett det så. Jag vill ju spela, det är det som gör mig glad. Om jag sen spelar i division ett eller division tre är oviktigt. Vissa tycker det är häftigt att man varit i en stor klubb, men jag bryr mig inte om det; i slutänden handlar fotboll om att ha kul och det har man bara när man får möjlighet att spela på riktigt. När Stefan skrev på för ÖFK 2016 var klubben inne i en enorm hajp och hela staden samlades kring bygdens stolthet. Det var också här som Stefan träffade den person som präglat honom allra mest som fotbollsspelare. –Graham Potter är ju…tja, vad ska jag säga? Det är den bästa tränare jag haft, kort och gott. Ett geni säger många, och jag skulle nog skriva under på det. Han tänker på ett så annorlunda sätt jämfört med de allra flesta i fotbollsvärlden. Majoriteten har ett liknande tänk, eftersom man har gått samma skolor och utbildningar och man är stöpt i samma form. Graham har en helt annan bakgrund. Han är psykolog och beteendevetare och har en annan infallsvinkel på allt som har med fotboll att göra. Jag var bara i Östersund ett halvår, men jag lärde mig mer under det halvåret än vad jag lärt mig under hela min karriär tidigare. Det var en riktig ahaupplevelse, och jag kände bara att ”det är ju så här det ska vara”. Hur kunde det Grahams tankesätt ta sig uttryck under träning och match? –Det handlar om helheten, samtidigt som han är inne på en sådan extrem detaljnivå. Som ett exempel: det finns en övning som heter Kvadraten, där man spelar exempelvis fyra mot två och där det gäller att behålla bollen inom laget. Innan en match körde vi i backlinjen Kvadraten en hel träning, ingenting annat. Graham hade målat upp en matchbild där vi backlinjen skulle ha mycket boll och hålla i den för att locka upp motståndarna. Det var därför vi detaljtränade det just då. Sedan har han ju sina grundläggande idéer, men han lägger upp sin taktik efter motståndarna på ett sätt som inte andra tränare gör. Andra tränare har en spelidé som man kör på, med små förändringar. Graham hade typ ingen spelidé utan anpassade sig inför varje match. Han kollade motståndarna minutiöst, både styrkor och svagheter och sen bröt han ner det och lade upp taktiken efter det. Det måste ju ställa oerhörda krav på laget att vara anpassningsbart? –Jo, men man blev anpassningsbar på köpet, tack vare hans metoder. Ibland meddelade han inte startelvan förrän precis innan match. Med Graham hade man aldrig någon aning om man skulle få spela. En spelare som gjort hattrick i en match kunde vara bänkad i nästa, för att han inte passade in i den taktik som gällde för just den matchen. I en match, när jag var helt säker på att skulle vara bänkad, kom Graham fram och sa att jag plötsligt skulle spela vänsterback. Det är ju bara på andra kanten så det är inga problem så, men mitt jobb just där och då var att hela tiden slå bollen på ett tillslag upp till Ken Sema så att han skulle komma en mot en. Mycket handlade om att sätta vissa bra spelare i de situationer där de är som bäst. Allt var uttänkt och inget lämnades åt slumpen. Trots alla fördelar blev det alltså bara sex månader i Östersund. Även om Stefan blev erbjuden nytt kontrakt med klubben ville livet något annat. –Östersund har ju den nackdelen att det ligger i Östersund, skrattar Stefan. Det är så långt till allt. Men det är fantastiskt vackert och alla i laget trivdes fantastiskt bra. Men just i den här vevan fick jag och min sambo reda på att vi skulle ha barn och det förändrade allt. Det blev nästan ohållbart med tanke på familj och sociala aspekter. Det kostade ju runt 10 000 för mina föräldrar bara att gå på en match. Visst hade jag kunnat vara kvar, men familjen betyder för mycket för mig så det hade blivit för jobbigt. Jag hade några alternativ, men jag tyckte Jönköping Södra hade intressanta saker på gång, särskilt eftersom de hade Jimmy Thelin som tränare. Han hade också ett lite eget tänk som tilltalade mig. Det var något Graham hade planterat hos mig; att jag inte ville gå tillbaka till det traditionella tänket inom fotboll. Under den här perioden var även Öster med i bilden, men Stefan tyckte det kändes lite för tidigt att flytta hem, säger han. –Jag ville testa något annat innan, för om jag flyttade hem skulle jag inte orka ge mig ut igen. Jag vill inte fortsätta spela fotboll när jag är 35 bara för att jag inte vet något annat. Jag vill spela medan jag fortfarande har något att ge och bidra med. Det blev dock bara ett år i Jönköping. Laget åkte ur Allsvenskan och Stefan hade i kontraktet att han kunde bryta det om så skulle hända. Stefan hade då några allsvenska alternativ, men i samma veva kom Christian Järdler till Öster och återigen var det tränaren som styrde hans val av klubb. –Hela situationen gjorde att jag kände att det var dags att flytta hem, men Järdler var en starkt bidragande orsak. Jag tyckte han kändes som en spännande tränare, en ung tränare som hade en ganska klar idé men som samtidigt inte var rädd för att testa nytt. Jag hade bara positiva vibbar. Han tror verkligen på det han gör, vilket är viktigt för laget och klubben tror på honom och ger honom frihet att förverkliga sina idéer. Stefan har hållit sig skadefri större delen av sin karriär och aldrig varit borta mer än en vecka, något han är väldigt glad över. Trots, eller kanske tack vare, sin spelstil, där han inte direkt backar undan i närkamper. ”Jag ger nog mer än jag tar”, som han säger leende. Men åren som professionell fotbollsspelare kommer med ett pris. Vissa dagar kommer han knappt ur sängen på grund av krämpor, men det är värt det, menar han. Åtminstone så länge. För även om Stefan kanske inte ser slutet på karriären ännu, vet han att det obarmhärtigt närmar sig. –Den dagen jag känner att det är slut handlar det nog mer om huvudet, att jag inte orkar mentalt, säger han. Men jag är inte där än. Det är en mental anspänning, men jag har en hel del att ge fortfarande hoppas jag. Nu har han skrivit på för tre år i Öster och inför den här säsongen, som har startat väldigt lovande, har han dessutom befordrats till lagkapten. –Att vara lagkapten är så klart en ära. Jag sitter ju inne med ganska mycket erfarenhet och kan bidra med mentala aspekter, att aldrig vika ner sig och att ligga på alla att aldrig slappna av. Vi har många naturliga ledare i laget så det löser sig självt. Jag är nog en jobbig jävel ibland, men det hade jag varit även utan bindeln på armen (skratt). I TEXT: OLA KARLSSON FOTO: VICTOR BERGSTEDT