019 1
LÄSNING TEXT: DAVID JOHANSSON RECENSERAT NÄR EN B
OK BLIR FILM D et finns någonting vanskligt över att göra en bok till film. Gudarna ska veta att det gjorts tidigare i historien, med oändligt varierande resultat. Den första bok jag visste hade gjorts till film stod i min pappas bokhylla, Papillon av Henri Charrière från 1969. Jag minns att boken var helt vit med stora svarta bokstäver, och hur min pappa berättade att det gjorts en film på boken med Steve McQueen och Dustin Hoffman. Första gången han berättade det hade jag ingen aning om vilka det där var, och heller egentligen inte vad boken handlade om. Lyckligtvis visade det sig att filmen var otroligt bra, och boken är fortfarande ett mästerverk. Men hur mycket går egentligen förlorat när en bok ska översättas till film? Detaljer, känslor, iakttagelser som är svåra att föra över till filmduken. Samtidigt kan man gå åt det rakt motsatta hållet och göra som Peter Jackson, som vred ur boken Bilbo som en våt trasa och vaskade fram tre styck - en långa filmer ur en ganska kort roman. Resultatet blev katastrofalt och ingen har nog förlåtit Jackson för att han förstörde deras barndoms ultimata fantasysaga. Den svenska konstnären och datorspelsutvecklaren Simon Stålenhag har väckt internationell uppmärksamhet med sin science fiction-konst, som vanligtvis porträtterar retrofuturistiska miljöer där stora robotar helt plötsligt kan komma gåendes över ett rapsfält där två pojkar på cykel står och beundrar den mekaniska besten. Det är konst som väcker otroligt många tankar och idéer och att lyckas göra det från en enda bild är en konst i sig. Simons bok ”Passagen” har nu blivit såld till Hollywood och dessa dystopiska science fiction-tunga målningar kommer förmodligen göra sig oerhört bra även i rörlig form. Det är bröderna Joe och Anthony Russo och deras Russo Brothers Studio som köpt rättigheterna. Tilltänkt regissör är Andy Muschietti, som senast regisserade filmadaptionen av Stephen Kings ”Det”. – Det har kommit flera bud på filmen så de har fått stå på kö. Att jag valde just de producenterna är för att de var väldigt intresserad av boken, inte bara av bilderna i den. Vi är en stor grupp som skriver manus tillsammans. Vad gäller det estetiska finns ju visionen redan där, så det behövs ingen sceince fiction-visionär som ska regissera, berättade Stålenhag för Dagens Nyheter när nyheten offentliggjordes i slutet av 2017. Simon Stålenhags konst är unik, originell och mycket spännande – särskilt om Hollywood förlägger handlingen till Sverige även i sin version. Vi har sett framtidsdystopiska filmer och serier förläggas till USA, Sydamerika och Ryssland, men att robotar, som kanske rest bakåt i tiden till 1980-talet, så som Stålenhags estetik skvallrar, och härjar omkring i Sverige, känns ovanligt och inte riktigt någonting vi sett förut. Och då kanske man också kan bevisa att det inte behövs en tjock tegelsten som förlaga. SKUGGAN AV EN DOTTER Elena Ferrante Norstedts Förutom Knausgård och Haruki Murakami är Elena Ferrante den som återkommit flest gånger på den här sidan, nummer efter nummer. Jag kan inte understryka det nog: Elena Ferrante, som egentligen bara är en pseudonym, har det där lilla extra. Och det är egentligen inte någonting litet. Det är en enorm förmåga att skriva fängslande litteratur, varken mer eller mindre. Som av en händelse har HBO-adaptionen av hennes romansvit ”Min fantastiska väninna” premiär i dagarna och man har inte valt att amerikanisera handlingen, utan det utspelar sig i Neapel och alla talar italienska. ”Skuggan av en dotter” utgör den trilogi av böcker Ferrante släppte innan Neapel-sviten som gjorde henne världsberömd. Här står kärlek snarare än vänskap i fokus, och Leda, som gått igenom en skilsmässa och viger hela sin vakna tid åt arbetet som lärare i engelska, fasar för att bli ensam. Hennes döttrar är utflugna och har flyttat till sin far i Kanada och Leda tvingas acceptera ett nytt liv. BLÅ Maja Lunde Natur och Kultur En av de mest intressanta aspekterna med norska författaren Maja Lundes roman ”Blå" är att den ingår i ett omfattande romanarbete där Lundes ambition är att skriva fyra stycken romaner som på varsitt sätt behandlar de klimatförändringar som är mer aktuella än någonsin. Föga förvånande utspelar sig ”Blå” på och i närheten av vatten; Signe flyr sin barndomsby i Norge med sin båt Blå. Hopp till nästan 25 år in i framtiden, och David är en ung ensamstånde far på flykt i södra Europa. Här råder en extrem torka i kontrast till det vi fick känslan för i Signes berättelse. Maja Lunde får till den där dystopiska känslan när det inte riktigt finns en framtidstro, sådant som man kan uppleva i flera olika populärkulturella yttringar. Problemet är bara att det hon skriver om i Blå snart lika gärna kan vara en verklighet för oss. 26 NOLLNITTON