Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Den svenska demokratim
odellen i en turbulent omvärld sommaren har varit en dyster påminnelse om extremismens utbredning och demokratins utmaningar. Några exempel utgör militärkuppen i Turkiet och valet av Donald Trump till presidentkandidat. Andra och annorlunda exempel är stenkastande ungdomar som hindrar polis och brandkår vid utryckning. Till detta kommer vansinnesdåden i Nice och München. De innebär alla att demokratin sätts på prov. Demokratihoten skiftar i karaktär. Men, de har alla det gemensamt att grupper av människor ställs mot varandra. Fattiga mot rika. Land mot stad. Vit mot svart. Utbildade mot outbildade. Religiös fundamentalism mot sekularism. Invandrare mot medborgare. Motsättningarna i de demokratiska samhällena ökar betänkligt och utanförskapet tilltar. I dag gäller det framför allt muslimer, romska migranter, asylsökande och människor som av andra skäl står utanför samhället. Dessa grupper uppfattas som hot mot välfärden och den rådande samhällsordningen. De ställs mot den åldrande generation av skattebetalare som genom hårt arbete byggt vår välfärd. Inför dessa ”utmaningar” åsidosätts lätt grundläggande demokratiska principer och humanistiska ideal. Ett ytterst obehagligt tonläge infinner sig. Extremism och nationalism håller på att bli accepterade som normalitet också i länder med lång demokratisk tradition, som USA, Frankrike, England och Sverige. Demokratin innebär som bekant inte ensam någon garanti för vare sig rättstrygghet eller rättssäkerhet. Inte heller för humanistiska ideal. Demokrati har dock alltid ansetts som en förutsättning för rättsstaten. En diktatur kan i verkligheten aldrig vara en rättsstat, även om diktatorn mot förmodan skulle uppträda i skepnad av en upplyst och i sig välvillig despot. Men, även om alternativen till demokrati är sämre, måste man ställa sig några frågor. Vilka värderingar och principer kännetecknar dagens reella demokratier? Och, vilka krav kan 4 man ställa på demokratin för att den ska fylla de grundläggande idéer som demokratin ytterst var tänkt att förverkliga? stödet för demokratin som styrelseform, har sedan andra världskriget varit mycket högt i den västliga världen. Men nu, efter befrielsen av Europas folk från diktaturernas bojor, är den hållningen på väg att eroderas. Nu höjs röster på behovet av starka ledare, något överraskande från det så nyligen förslavade Östeuropa. Figurer som Orbán i Ungern, Kaczy´nski i Polen, Putin i Ryssland och Erdo˘an i Tur g kiet har helt lagligt, med hjälp av en tilltagande nationalistisk retorik, tillskansat sig stor makt på folkens och den demokratiska rättsstatens bekostnad. Herrarna har alla det gemensamt att de genomfört ”reformer” som står i bjärt kontrast mot demokratiska principer. Grupper i samhället diskrimineras. Yttrande- och tryckfriheten inskränks. Domstolarnas oberoende beskärs. Människor grips och fängslas godtyckligt. Korruptionen är utbredd, också högt upp i maktstrukturerna. Mycket påminner om tiden för Hitlers maktövertagande 1933. En galen pajas som skapade ett världskrig och som förintade miljontals judar och romer hade på demokratisk väg kommit till makten. Men de politiska cirkusaktörernas tid är inte över. Att vår tids clowner, som Berlusconi och Trump, kan vinna folks förtroende är därför svårförståeligt, åtminstone för den som tror att folken lärt något av historien och att samhällena över tid rört sig i demokratisk riktning. Politik har åter kommit att bli en såpopera, där en uppenbart oinformerad pöbel som ersättning för underhållningen lägger sin röst på den kandidat som är mest vulgär och som ställer ut falska löften. Så var det nog med brexit. Och så har det alldeles tydligt varit med en så uppenbart inkompetent charlatan som Donald J. Trump som presidentkandidat för världens starkaste supermakt. Cirkusföreställningen har fått en skrämmande dramaturgi. Advokaten Nr 6 • 2016