Advokaten 1
Praktisk juridik » Utgångspunkten är att domstols
avgöranden som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i en annan medlemsstat utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. i syfte att öka förutsebarheten har makar och blivande makar givits möjlighet att inom vissa ramar själva välja vilken stats lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Valbara lagar är lagen i den stat där en eller båda makarna eller de blivande makarna är medborgare eller har hemvist vid tidpunkten för avtalets ingående. Om inte makarna avtalar om annat ska emellertid en ändring av tillämplig lag endast ha framåtsyftande verkan. Den valda lösningen överensstämmer inte med nuvarande svenska regler och kan bli problematisk, då det vid en bodelning kan bli aktuellt att tillämpa fler än en lag på makarnas förmögenhetsförhållanden. Den egendom som införskaffats och de rättshandlingar som vidtagits innan lagvalsavtalet bedöms enligt den lag som då var tilllämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden medan den egendom som införskaffats och de rättshandlingar som vidtagits därefter ska bedömas enligt den i lagvalsavtalet anvisade lagen. för det fallet att makarna inte själva har valt vilken lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden avgörs frågan med hjälp av en objektiv lagvalsbestämmelse innehållande hierarkiskt ordnade anknytningskriterier. I första hand tillämpas lagen i den stat där makarna hade sin första gemensamma hemvist efter det att äktenskapet ingicks, i andra hand lagen i den stat där båda makarna var medborgare när äktenskapet ingicks och i tredje hand lagen i den stat till vilken makarna gemensamt hade närmast anknytning när äktenskapet ingicks, med hänsyn till samtliga omständigheter. Enligt huvudregeln sker inget byte av tillämplig lag om makarna senare skulle ta hemvist i en ny stat. Förordningen innehåller emellertid en undantagsbestämmelse, innebärande att en make kan ansöka om en tillämpning av lagen i den stat där makarna hade sin senas54 te gemensamma hemvist. Domstolen kan undantagsvis bevilja en sådan ansökan, under förutsättning att sökanden kunnat visa att makarna haft sin senaste gemensamma hemvist i den andra staten under en betydligt längre tid än i den stat där makarna hade sitt första gemensamma hemvist och att båda makarna har förlitat sig på lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden. Hur ofta och i vilka situationer undantagsbestämmelsen kan komma att tillämpas återstår att se. I jämförelse med det automatiska bytet av tillämplig lag som enligt 4 § 2 st. LIMF sker efter två års bosättning i en ny hemviststat, är det betydligt svårare att förutse i vilka situationer som förordningens undantagsbestämmelse kommer att slå till. i förordningen anges även hur den formella och materiella giltigheten av lagvalsavtal och äktenskapsförord ska fastställas. Bestämmelsen om formkrav för äktenskapsförord kommer säkerligen att underlätta för praktiskt verksamma jurister i mötet med europeiska makar som önskar ordna sina egendomsförhållanden. i vissa begränsade undantagssituationer finns möjlighet att sätta den enligt förordningen tillämpliga lagen åt sidan och i stället tillämpa domstolslandets egna lag. Så kan exempelvis vara fallet om det finns tvingande nationella bestämmelser som syftar till att skydda familjens bostad. Huruvida skyddsbestämmelserna i 9 § LIMF om förfogande och övertagande av makars gemensamma bostad och bohag eller rent av bestämmelserna om jämkning enligt 12 kap. ÄktB i 10 § LIMF kvalificerar sig som sådana internationellt tvingande regler som avses i förordningen är fortfarande oklart. Tillämpning av en bestämmelse i en utländsk lag får även vägras om en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). Detta kan exempelvis bli aktuellt om tillämpningen leder till diskriminering på grund av kön. ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET Förordningarnas bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar bygger till stor del på den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Utgångspunkten är att domstolsavgöranden som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i en annan medlemsstat utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Ett erkännande får endast vägras om någon av de i förordningarna angivna vägransgrunderna föreligger, exempelvis om ett erkännande uppenbart skulle strida mot rättsordningen i den aktuella medlemsstaten (ordre public). För verkställighet av ett domstolsavgörande från en annan medlemsstat krävs ett beslut om verkställbarhetsförklaring från domstol i den medlemsstat där verkställighet önskas (så kallat exekvaturförfarande). Verkställighetsförfarandet begränsar sig inledningsvis till en dokumentkontroll. Först om svaranden invänder, undersöker domstolen eventuella grunder för avslag på ansökan. I förordningen betonas särskilt att en domstol inte får vägra att erkänna eller verkställa ett avgörande på ett sätt som strider mot principen om icke-diskriminering i artikel 21 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. liksom arvsförordningen innehåller den aktuella förordningen en undantagsbestämmelse innebärande att Finland och Sverige även fortsättningsvis kan tillämpa våra särskilda nordiska bestämmelser, i den utsträckning som de innebär snabbare och enklare förfaranden för erkännande verkställighet av domar. Lina Melén Advokat Advokaten Nr 6 • 2016