Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga Docenterna Kritstrecksränder och missiler Finns det plats för Docenterna 2018? I en tid när all musik ska vara så perfekt, polerad och smart känns det befriande med ett band som Docenterna som liksom spelar pop lite mer med vänsterhanden. De lär knappast locka några nya fans, men det kan vara okej för Joppe och grabbarna har en bred och trogen fanskara som fortfarande minns glansdagarna på 80- och början av 90-talet. Hur förklarar man egentligen ett band som Docenterna för folk under 35? Det måste låta obegripligt i deras öron att detta band är något av en nationalklenod. Texterna är fåniga, musiken simpel och Joppe sjunger oftast som en kratta. De senaste 20 åren har bandet gått på sparlåga. De har visserligen släppt några skivor, men de flesta har nog räknat bort Docenterna flera gånger om. Men det spelar ingen roll. Docenterna kan bli sämre och sämre, men i våra huvuden blir de bara bättre och bättre, eller åtminstone mer behövda just för att det inte finns så många band som dem kvar. Nu har Gaphals plockat upp dem och gjort en ny skiva. Hur det låter? Tja, rätt risigt faktiskt. Men spela roll, för det visste vi ju redan innan. Få band kan låta risigt på ett lika förtjusande sätt som Docenterna. (TP) Sibille Attar Paloma´s Hand Jag upptäckte Sibille Attar för ett drygt decennium sedan när hon spelade med Norrköpingsbandet Speedmarket Avenue. Och jag fortsatte att följa henne de följande åren även om det egentligen inte hände så mycket. 2013 kom debutalbumet "Sleepyhead" som fick stor uppmärksamhet och ledde till en rad prisnomineringar, men efter det blev det knäpptyst och har varit så ända tills nu då hennes nya skiva kommit ut. Den innehåller visserligen bara sex låtar, men efter fem års väntan är inte det så illa för fansen. "Paloma´s hand" börjar starkt med "I don´t have to", en 60-talsdoftande poplåt, som kanske inte har samma indiekänsla som hennes tidigare material, men vars snygga melodi och popstämning ändå gör ett bra jobb att lindra saknaden efter hennes gamla hits som "Come night". En riktigt stark och medryckande låt. Efter det tappar skivan lite fart, blir dystrare och mer svårtillgänglig. Det blir mer experimentellt och kanske även smått psykedeliskt, ibland lite åt Kate Bush-hållet. Egentligen inte dåligt, men jag tycker att Sibelle Attars verkliga styrka ligger i hennes mer hittiga poplåtar och jag hade gärna hört flera såna på "Paloma´s hand". (TP) Molly Sandén Större Hon är faktiskt bara 25 år men det känns som att hon varit med i branschen hur länge som helst. Genombrottet kom som 16-åring år 2009 men det är inte bara som artist vi känner Molly Sandén utan på senare tid kanske mest som skvallertidningsmaterial, då det skrivits mer om hennes privatliv än om hennes musik. Kanske inte så konstigt, eftersom det faktiskt gått hela sex år sedan senaste fullängdaren. Hon har visserligen släppt lite singlar och annat däremellan men det är egentligen först nu som musiken står helt i fokus. På nya plattan sjunger hon på svenska igen och texterna är mer personliga. Det låter mognare och rent allmänt bättre och kanske har hon nu landat i den musik hon verkligen vill göra. Men hon är inte helt där än. För även om Molly sjunger bra och har hittat ett uttryck som passar henne så finns det mer kvar att jobba på för att på allvar bli en artist som verkligen betyder nåt. Rent musikaliskt låter det oklanderligt men det är också där svagheten finns. För har vi inte redan hört denna generiska radiopop ett otal gånger förut, hur väl än Molly framför den? "Större" är dock ett rejält kliv i rätt riktning och kan hon bara förfina sitt eget uttryck så kan det nog bli något bra av Mollys karriär framöver. (TP) tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 27 MAJ Ostens dag 28 MAJ Den stressfria dagen 1 JUNI Mjölkens dag Mobilfria dagen 5 JUNI Alla vänners dag 6 JUNI Sveriges nationaldag 8 JUNI Världshavens dag Arctic Monkeys Tranquility Base Hotel & Casino Vad hände egentligen med Arctic Monkeys? Det har gått fem år sedan senaste plattan och de har liksom bara sakta vittrat bort från folks medvetande sedan dess. Kanske för att de inte verkar ha några riktiga hardcorefans? Snarare är de ett sånt där band som folk verkar gilla för att man "ska" gilla dem. Lyckligtvis är jag inte ett av dessa låtsasfans. Jag har aldrig gillat Arctic Monkeys, även om jag har gjort några halvhjärtade försök genom åren. Senast var med plattan "AM", men det blev inget den gången heller. Alex Turner och hans band är helt enkelt för luddiga, för tråkiga och för identitetslösa. Nu är de tillbaka och fansen rasar över den nya stilen. Vilket ofta är ett gott tecken om ni frågar mig. Istället för brittisk indierock får vi serverat något slags konstig cocktailpop, nästan i stil med The Divine Comedy. Tänk lounge, tänk 60-tal, tänk knasigt. Ibland går tankarna faktiskt till Bowie. Eller hur det skulle låta om Tom Waits hade en fäbless för brittisk retrokultur. Borta är gitarrerna, borta är hitambitionerna. Kvar är en filmisk känsla, någonstans mellan dröm och djupa avgrunder. Och för första gången tycker jag att Arctic Monkeys känns intressanta. Plötsligt gör de något som sticker ut. Allt är inte superbra, men bara det faktum att folk blir vrålilskna på deras nya stil får mig övertygad om att de är något bra på spåren. (TP) Taken by trees Yellow to blue Tove Styrke Sway The Concretes hade några fina år där på 00-talet när de till och med fick till en hyfsad internationell karriär. Strax efter andra skivan, när de stod på toppen, valde sångerskan Victoria Bergsman att lämna bandet, och efter det började luften så sakta gå ur The Concretes. Och kanske var det även den sista sucken för den svenska indiepopen. Bergsman då, vad hände med henne? Jo, hon startade soloprojektet Taken by trees och albumdebuterade 2007 med skivan "Open field". Den följdes upp av "East of Eden" 2009 och "Other worlds" 2012, men efter det har det varit mer eller mindre tyst i sex år. Men nu är hon tillbaka med en ny platta fylld med halvskör indiepop nånstans mellan The Concretes och Club 8. Luftig, mjuk, smekande, med strålande melodier och den där sköna indiekänslan som åtminstone jag har saknat ganska mycket inom svensk pop det senaste decenniet. Redan vid första lyssningen fastnar jag för inledningen med "Wait", "Vibrant colors" och "Once", men tänker att mycket av det övriga materialet är lite för dystert och långsamt för att "Yellow to blue" ska vara en helgjuten skiva, trots den lätta 80-talstouch som svävar över albumet. Skivan växer något med antal lyssningar och fyran står hela tiden och knackar på… men nja, den får vänta utanför denna gång. (TP) NOLLELVA 53 Toves debutalbum var briljant, där fanns massa energi och en hel rad med bra låtar. Hon visade med eftertryck att hon kunde stå på egna ben och att Idolmedverkan minsann inte skulle förbli en stämpel utan snarare en möjlighet att ta det där klivet närmare en egen artistkarriär. Sedan blev det tyst en tid... väldigt tyst! År 2015 var hon så tillbaka med ”Kiddo” och nu levererar hon alltså ”Sway”. Skivan är gjord tillsammans med Elof Loelv (Icona Pop) och Joe Janiak, som bl a jobbat med Tove Lo och Britney Spears, och visst ligger det här helt rätt i tiden. Produktionen är lyxig och det gungar bitvis riktigt gott. Dock känns det som att soundet och produktionen kanske fått lite väl hög prioritet och på så sätt har kvaliteten på själva låtarna blivit lidande. Här saknas medryckande melodier, som fanns på både debuten och på ”Kiddo”-skivan. Konkurrensen i denna genre är knivskarp och är siktet inställt på topplistor så behövs hitlåtar helt enkelt. Men visst tusan är det här bra och låtarna ”Mistakes”, ”Sway” och ”Say My Name” håller hög klass på en skiva som i övrigt är jämn utan att ha dom där riktiga topparna. (JL) 14 JUNI Internationella blodgivardagen 18 JUNI Internationella picknickdagen 20 JUNI Internationella surfdagen