Nöjesnytt Jönköping 1
baby med stor röst Musikhistorien är full av fotn
oter. En av dessa är James Ramsey, eller Baby Huey som han kallade sig som artist. Han dog 1970, bara 26 år gammal av drogöverdos, och först året efter släpptes hans enda album The Baby Huey Story: The Living Legend, producerat av Curtis Mayfield. När man lyssnar på dessa åtta spår fylls man av både sorg och beundran; det här är nämligen stor, stor soulmusik, framförd av en man som sjunger hjärtat ur kroppen i varenda stavelse och man kan inte undvika att undra vad han kunnat åstadkomma om han fått leva. Men i Hard Times skapade han ett obestridligt psykedeliskt soulmästerverk för oss alla att hänföras av. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. nattliga lekar Det är för mig helt obegripligt att inte I Feel Like Dancing ligger högst på all världens listor. Likaså att mannen bakom låten, Martin Johnson, eller The Night Game som han kallar sig, inte är ett namn på alla musikintresserades läppar. 2018 släpptes det utmärkta självbetitlade debutalbumet, med magnifika singeln The Outfield (som ironiskt nog låter ganska mycket som gruppen med samma namn), men det är nu som The Night Game på allvar steppar upp…eh, gamet. Med en smittande, sprittande och energisk produktion som doftar lika mycket 1980-tal som 2020 låter man lekfullheten sprudla över en coolt småfunkig låt som får en att vilja göra precis det som titeln beskriver. Briljant in i minsta detalj. svängiga gentlemän ”Supergruppen” The Texas Gentlemen, bestående av ett gäng renommerade musiker inom country, soul och allehanda americana, släppte ett rosat och eklektiskt debutalbum, TX Jelly, 2017, men det är på nya Floor It!!! som man verkligen ställer ut skåpet. Där debuten var extremt spretig och bitvis lite väl flummig är uppföljaren mer sammanhållen och fokuserad. Bandet är fortfarande inne och pillar i allt som kan betecknas som rootsmusik, men låtarna är skarpare i konturerna och refrängerna är tydligare. Och så finns det en suverän låt med titeln Train To Avesta, bara en sån sak. lianne lyser Med Blood gjorde Lianne La Havas en av 2015 års mest övertygande debuter. Hennes spelning på Way Out West samma år var dessutom knäckande bra och hennes Green & Gold är fortfarande en av de låtar jag spelat mest de senaste fem åren. Nyligen släppte hon ett nytt självbetitlat album som är om inte lika bra som debuten, så åtminstone nästan. Men det är i samarbetet med Nao på färska singeln Woman som La Havas verkligen kommer till sin rätt som brittisk soulmusiks klarast lysande stjärna just nu. get the funk out! lo moon Ett av mina absoluta favoritband är The Meters. Deras swampiga New Orleans-funk är fortfarande oöverträffad, men faktum är att en liten orkester vid namn The Mighty Imperials 1999 gjorde en skiva som kommer bra nära. Skivan kom aldrig ut officiellt då, men Daptone Records gjorde en kulturgärning när de 2004 gav ut Thunder Chicken. Att medlemmarna i The Mighty Imperials knappt fyllt arton år när de spelade in de här låtarna går nästan bortom allt förstånd – det är så svängigt, så festligt och så livsbejakande att det nästan svartnar för ögonen. När funk funkar så här funkar det bättre än all annan musik. Om man som jag är svag för himmelskt melankoliska melodier, snygga detaljrika produktioner och kärlekstexter som faktiskt säger något på ett nytt sätt är ett band som Lo Moon en skänk från ovan. Sångaren och låtskrivaren Matt Lowell har inte bara en sammetslen och intagande röst, han skriver dessutom låtar i samma fåra som Paddy MacAloon från Prefab Sprout och Paul Buchanan från The Blue Nile. Albumet Lo Moon är superbt, singeln For Me, It’s You är ännu bättre och jag är övertygad om att Lo Moon har ett tvättäkta mästerverk i sig om de får fortsätta utvecklas. Lite kuriosa: bandets gitarrist är son till David A. Stewart från Eurythmics och Siobhan Fahey från Bananarama.