STT 1
6 STT Vecka 44 onsdag 1 november 2017 SJUHÄRAD Le
if - den siste telegrafaren HOLSLJUNGA/KIND Leif Johansson från Holsljunga började på Televerket den 17 maj 1976. Nu är han den siste av de gamla ”telegrafarna” som går i pension, efter ett arbetsliv där han fått vara med om stora förändringar. När Leif började på dåvarande Televerket kallades de anställda fortfarande ”telegrafare”. – Det hette ju Kungliga Telegrafverket först. Leif började sin bana med att gå en tre veckor lång apparatuppsättningskurs. – Där fick vi bland annat lära oss att koppla chef- och sekreterartelefoner. Sedan följde en skarvarkurs, där han fick lära sig att skarva bly- och plastkabel, och när Leif kom ut i arbete gick han med ett så kallat utbildningslag. – I laget var vi tre stycken, och vi hade en lärare med oss. Det var som en lärlingskurs, fast fullt betald. Lärlingarna fick även gå en stolpsättningskurs, och när Leif sedan var färdigutbildad började han i det som kalllades ”fotlag”. Där gjordes allt med handkraft. – Vi var två man som satte upp nio meters trästolpar för hand. De vägde en del! Efter ett knappt år i fotlaget började Leif som linjearbetare. Det höll han på med under elva år. Efter de började han som stationsområdesreparatör i Svenljunga. – Vi var tre stycken i området: En i Hid, en i Tranemo, och så jag i Svenljunga. Nu är vi framme vid slutet av 1980-talet. Då var de analoga stationerna på väg ut, och Leif fick en förfrågan om han ville utbilda sig inom AXE. Efter utbildningen började han på övervakningscentralen i Kråkered. Under den tiden arbetade han också utomlands under perioder. Eftersom man i Sverige var kunnigare inom AXE än i många andra länder kom erbjudanden att åka ut och hjälpa till att starta upp den nya tekniken. – Bland annat jobbade jag i Schweiz i tre månader. Det var en fantastisk upplevelse, med bra människor att jobba med. Jag var nervös när jag satt på Landvetter på väg dit, och undrade varför jag utsatte mig för något sådant. Men jag ångrar det inte en sekund! Att få träffa människor har varit det roligaste. LEIF JOHANSSON Sedan kom 3G, och Leif började arbeta som projektör. Arbetet innebar att han skulle förhandla med markägare om placering av de tänkta masterna. Ett jätteroligt jobb, tyckte Leif, som uppskattar mötena med människor. Men det var också många som protesterade mot masterna. – Jag slutar aldrig förvånas över vilka argument de hade. De var rädda för strålningen från masten, men de tänkte inte på sitt eget användande av telefonen. Leif minns särskilt en historia. – Vi hade satt upp en mast, med stålskelett och lampa. Lampan i masten är till för att flygtrafiken ska se masten i mörker. Vid det tillfället drevs lampan med batteri eftersom el inte var framdraget. Efter en vecka började folk klaga på att de fick problem av strålningen. Då hade vi ju ännu inte startat masten... År 2004 blev Leif uppsagd. Efter att ett bolag köpt verksamheten blev Leif och de andra projektörerna, som jobbade underställda en avdelning i Falun, betraktade som externa konsulter. Därmed kunde de sägas upp trots många år i yrket. – Jag var uppsagd i åtta månader. Sedan dess har jag jobbat åt olika underleverantörer. Tidigare hade Leif många arbetskamrater. När han började fanns det 42 ”telegrafare” i Svenljungaområdet. Nu har han varit den ende som arbetat i Kindsområdet. – Jag har varit den siste av den gamla stammen, säger han med visst vemod. Och även om det blivit mindre att göra med den nya tekniken har han haft fullt upp. – Området sträcker sig från Grimsås ner till Älvsered, så jag har åkt som en skott spole. Leif valde att gå i tidig pension, och för några veckor sedan gjorde han sin sista arbetsdag. Med blandade känslor. Han tycker att förutsättningarna för att göra ett bra arbete blivit betydligt sämre nu jämfört med hur det var förr . – De har lagt ner allt vad underhåll heter, det finns inga pengar i det längre. Men själva arbetet har varit roligt, att få träffa folk har varit det roligaste. Vad har du för planer nu? – Det finns många planer i skallen, och tiden kommer säkert att gå att fördriva. Bland annat får jag tid att ägna mig åt mina hobbies, fotografering och amatörradio. KATARINA JOHANSSON katarina@stthuset.com FÄRDIGKLÄTTRAT. Leif Johansson har klättrat uppför sin sista telefonstolpe. Nu får han tid för sina hobbies, fotografering och amatörradio. FOTO: KATARINA JOHANSSON #Metoo – men vad hände sedan? Som så många andra tjejer/ ULRICEHAMN MARGARETA BENDROTH Husdjursagronom, rådgivare på kvinnor har även jag under många år varit utsatt för olika grad av sexuella trakasserier. I hästsporten – i mitt fall travsporten – men även i andra sammanhang blev jag ständigt värderad och bedömd efter utseende och sexuell potential. hästHushållningssällskapet på Rådde, egen företagare inom hästnäring. På fritiden gäller naturen, djur och kultur. Ordförande i Ulricehamns Konstförening. Jag var i USA 1969, då frihet från alla normer gällde, med hippies, flower power/Woodstockfestival med mera. Amerikanarna hade hört att den svenska kvinnan var så lössläppt, så det gick helt enkelt inte att säga att man var från Sverige, det var som att trycka på en knapp… Jag fick säga att jag var från Finland eller Österrike, då var det lugnt! Vad beror det på att män anser sig ha rätten att vara sådana – eller tror de att det hör till deras könsroll? Skulle de verkligen vilja att deras döttrar utsattes för detta? Tyckte synd om Nu känner jag mig inte som ett offer, jag har sagt till när jag kunnat. Men väluppfostrad som jag var tyckte jag ibland synd om mannen och ville skyla över händelsen av någon slags missriktad omtänksamhet (?). Så dumt, men det var en annan anda då! Att säga till fick också konsekvenser, försmådda män, speciellt med ”Att säga till fick också konsekvenser.” makt, manipulerar andra män och sätter käppar i hjulet för karriär, arbete med mera, och vem skulle tro mig om jag berättade att det berodde på att jag sagt nej till deras sexuella inviter? Annorlunda med åldern Men – vad jag har märkt är att när man med ålderns rätt (?) slutar vara ett objekt blir kontakten med män helt annorlunda! När de inte behöver ta vägen över hur jag ser ut eller om jag är en möjlig erövring, skapas direkta dia loger där män visar en helt annan respekt för mig som person och även för mina kunskaper. Det går att prata om saker utan en dold agenda, lyssna på varandra på ett helt annat sätt och ”lilla gumman”-inställningen är borta. Delvis beror det säkert på min erfarenhet och pondus, men inte bara! Och det är så skönt! Och trist – varför skulle det inte alltid kunna vara så? Ett bra exempel på detta är när jag var i ett stall på Irland för ett antal år sedan. Jag ville prata med förmannen om deras hästhållning, men fick bara sexuella anspelningar hela tiden. När jag bad honom att sluta fick vi en fantastisk dialog. Han sammanfattade situationen så bra – ”been there, done that”, det vill säga så där har vi hållit på men nu behöver vi inte det längre! MARGARETA BENDROTH