Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på: Ari Hultqvist
Friluftsliv Nyfiken på: Sachiko Takami
Friluftsliv Norrskensnatt
Friluftsliv Fynda hållbart
Friluftsliv Halloween till skogs
Utspökade. Under spökpromenaden är det inte bara
barnen som klär ut sig. I en skogsglänta väntar en förälder iförd ett vitt sänglakan. ”Äh, det där är ju inget riktigt spöke,” säger min son Stellan. sammans så hällregnade det i ett och ett halvt dygn, berättar Helena Källebäck. De är därmed härdade. Alldeles uppenbarligen en fullgod friluftsfamilj. Vanligtvis, på längre expeditioner, har de med sig hemtorkad och vakuumpackad mat. Och vattenrenare. Favoriträtten är att göra pasta på torkad lax, broccoli och ädelost. Det här är ingenting. Milt väder. Och en trevlig ledare från Friluftsfrämjandet som organiserar lekar och skattjakt där barnen får leta godispåse i mörkret. Jag ska inte ljuga, just godispåsjakten i mörkret var det som gjorde mina barn sugna på att följa med. Själv lockades jag av att fira en högtid jag vanligtvis helt ignorerar. Halloween har firats i Sverige ända sedan 1940-talet, men var länge en perifer tilldragelse som ägde rum bakom lyckta dörrar. Amerikanska utbytesstudenter brukade fira på kårhuset på Holländargatan i Stockholm, vilket ingen utomstående fäste någon större uppmärksamhet vid. Inte förrän 1961 då en urspårad fest med fylla, slagsmål och polisingripande skapade tidningsrubriker. När det breda svenska firandet tog fart först i början av 00-talet, var det inte okontroversiellt. Halloween anklagades för att vara ett amerikanskt kommersiellt jippo instiftat av giriga »Den här dagen i skogen bjuds det pumpalyktor och gulliga barn i skelettdräkt, men inte massa gore. Men godis, det blir det.« köpmän. Till råga på allt drev högtiden gäck med Allhelgonaafton som firades helgen därefter. Medan Allhelgona var ett stilla tillfälle att minnas och hedra de döda – inte minst genom att tända gravljus på kyrkogårdarna – så gjorde Halloween, med sitt blod och sina skräckinslag, ett spektakel av döden. Det ska erkännas att jag själv kände ett visst motstånd. Främmande barn som ringde på och knappt sade »bus eller godis« innan de girigt körde ner sina bakteriestinna små händer i min framräckta gigantpåse med lösgodis. I dag känns högtiden mer som en barnanpassad allhelgonaafton. Den här dagen i skogen bjuds det pumpalyktor och gulliga barn i skelettdräkt, men inte massa gore, inte heller något organiserat sötsakstiggeri. Men godis, det blir det. Bus och godis Efter att alla har ätit färdigt är det dags för den emotsedda finalen: skattjakt. Joanna Daugaard och Carl-Johan Antonesen tar med sig barnen ut i mörkret. Efter att ha gått en kort sträcka, kanske femtio meter, gör de halt när de ser prickar av ljus framför sig i mörkret. I en sluttning har pumpalyktor och godispåsar upplysta av värmeljus placerats ut. Det ser ut som en allhelgona-upptänd kyrkogård på andra sidan grenverket. Matilda tar mig i handen och stegar distinkt fram till en påse. – Pappa, får jag kolla vad det är i? Hon är vid det här laget tillräckligligt uppspelt för att bli glad över clementinen. När en kuslig saga om Sommarskuggan spelas upp framför elden sprallar båda mina barn med benen. Barnets motsvarighet till att vifta på svansen. Elden lyser upp deras ansikten. När vi går mot bilen, medan de andra familjerna, irrar mot tälten, säger Stellan: – Pappa, kan vi sova över? Joanna Daugaard talar om att anordna en liknande aktivitet till lucia. Kanske är vi med då? Och inte för att pappa ska skriva om det för en tidning, men för att både jag och barnen faktiskt vill. Värmeflaskan är ju trots allt uppfunnen. Underställ också. – Nästa gång, svarar jag min son. – Jag lovar. Nästa gång ska vi också sova över i skogen. 54 friluftsliv#4–2020
Friluftsliv En hållbar förskola
Friluftsliv Sams på turen
Friluftsliv Vinteräventyr - utan snö
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Sista ordet