Advokaten 1
självklart inte ske. Referenten föreslog i ställe
t att man skulle lösa saken genom att gå in och ändra i hovrättens protokoll och i efterhand (!) skriva att jag – felaktigt – hade förordnats som försvarare vid häktningsförhandlingen. Detta exempel visar hur långt en domstol är beredd att gå för att spara några kronor och frågan är givetvis om detta är rimligt. Jag är övertygad om att många kolleger med mig kan redovisa exempel där substitutionsinstitutet blivit ekonomiskt kännbart för dem. En fråga som landets domstolar, Domstolsverket, Justitiedepartementet och Advokatsamfundet förefaller vara helt ointresserade av. I den mån man är beredd att acceptera att en advokat har mer än ett pågående uppdrag samtidigt, är det då orimligt att låta denne få skälig ersättning för sitt uppdrag när domstolarna sätter ut mål till förhandling, till exempel med hänsyn till tidsfrister på grund av häktning, vid tidpunkter som inte passar försvararen? För brottmålsadvokater kan substitutionsinstitutet inte tolkas på annat sätt än att då mål kolliderar ska den ekonomiska konsekvensen härav vara något advokaten får bära helt och hållet själv. I den mån domare fick ägna en hel dag åt inläsning av ett mål för att sedan få beskedet att sitta på en annan avdelning och därmed inte få betalt för den inläsning man gjort är jag övertygad om att Justitiedepartementet och Domstolsverket hade agerat i syfte att värna om domarkåren. Frågan är vem som värnar om försvararna. det talas om behovet av nyrekrytering av humanjurister, bland annat brottmålsadvokater, och frågan är då vad som görs för att i ekonomiskt hänseende locka blivande jurister till humanjuridiken. Förutom att timkostnadsnormen kan ifrågasättas är substitutionsprincipen inget som kan framhållas som något positivt inom humanjuridiken. Härutöver är också brottmålstaxan en ständig följetong där alla i frågan insatta torde kunna vara överens om att den inte innebär skälig ersättning utifrån arbetsinsatsen. För ett antal år sedan infördes på försök i västra Sverige en lösning där brottmålstaxan inte tillämpades i normalt tillämpliga fall, utan där försvararen i stället på sedvanligt sätt fick yrka ersättning. Resultatet härav, om jag minns rätt, blev att kostnaden för de offentliga försvararna ökade med 30 % jämfört med om brottmålstaxan i stället tillämpats. Slutsatsen och i den mån en taxa alltjämt skall finnas torde inte vara annan än att taxan ligger 30 % för lågt. Självklart har ingen justering skett av taxan. Varför gjorde inte dåvarande justitieministern Bodström något åt detta? Frågan är givetvis också vad som hade hänt om det i stället hade visat sig att kostnaderna utan tillämpning av brottmålstaxan hade minskat med 30 %. Sammanfattningsvis finns det anledning att fundera över om det vidtagits några åtgärder eller meddelats några domar eller beslut vad gäller den offentlige försvararens rätt till skälig ersättning i positiv bemärkelse under senare år. I sammanhanget bortses från Högsta domstolens nyligen generösa tolkning av gällande regelverk till följd att några kollegor fick ersättning för erlagd trängselskatt på samma sätt som ersättning till exempel lämnas för tolkarvoden och parkeringsavgifter. n REpLIk på ”FELAktIgA FöREStäLLNINgAR OM FALSkA VåLDtäktSANMäLNINgAR göR Att DE MESt utSAttA kVINNORNA SVIkS” Ökad exakthet efterlyses M Media ifrågasätter. Allmänheten vaknar. En ny tid är inne för rättssystemet. Allt fler får upp ögonen för att även domstolarna kan slarva och göra fel. Rapporten Felaktigt dömda kombinerat med ett antal uppmärksammade domar ställer allt på ända för den juridiska världen. Men en av de få som krampaktigt försvarar ett system som idag bevisligen dömer oskyldiga är Christian Diesen. DEBATTÖRER ANNA SJÖDIN BILLY BUTT JOHANN BINNINGE MONICA PERNROTH Diesen verkar inte intresserad av rättvisa och opartiska förundersökningar. Han hävdar i stället i Advokaten nr 4 2008 att den korrekta utgångspunkten för alla brott är att den utpekade är skyldig. det är inte en centralbyråkrat som påstår detta utan en av Sveriges professorer i processrätt som idag forskar i ett myndighetsprojekt. Det är förvånande. Vi menar att våldtäktsoffer ska tas på allvar. Vi menar också att de allra flesta våldtäktsanmälningarna är riktiga och görs på goda grunder. Men vi vet att det förekommer påhittade våldtäktsanmälningar och det är det som skadar våldtagna kvinnor mest. Nyligen dömdes en 19-årig kvinna för falsk tillvitelse efter att ha anklagat sin pojkvän för våldtäkt. "Jag ville ha uppmärksamhet" var hennes förklaring till polisen när sanningen kom fram. Ett annat exempel är den våldtäktsdömde man som friades i hovrätten på grund av DNA-prov som borde ha tagits direkt i förundersökningen. Hade provet gjorts från början hade mannen aldrig fällts. Ytterligare ett exempel är den unga kvinna som dömdes till 50 dagsböter av Göteborgs tingsrätt efter att ha ljugit om att hon blivit våldtagen. Hennes förklaring var att hon ville få ut pengar från sitt försäkringsbolag. vi argumenterar för ökad exakthet. Bland annat måste ordentliga brottsplatsundersökningar göras omedelbart för att säkra bevis för att de inblandades påståenden verkligen stämmer. Det kräver sannolikt mer resurser till rättsväsendet, men hellre det än att sopa problemen under mattan. Diesen borde fråga sig själv om han verkligen vill ha en ordning där det enda som skiljer honom själv från ett flerårigt fängelsestraff är frånvaron av en falsk anklagelse. n Rättssäkerhetsorganisationen, www.rsorg.se ADVOKATEN NR 5 • 2008 37