KOLLEGA PÅ PRAO Servicechef i gruva ARBETSPLATS:
Atlas Copco, Zinkgruvan Mining AB i Örebro. ARBETSTID: Som servicechef arbetar man vardagar mellan 7–16, men många i gruvan jobbar skift. ANTAL ANSTÄLLDA: 360 i Zinkgruvan. Varav 15 från Atlas Copco. LÖN: 29 000-39 000 kronor i månaden före skatt. FÖRMÅNER: Friskvårdsbidrag 2 000 kronor per år, fruktkorgar. Örebro Visste du att Fram till 1978 fick kvinnor enligt lag inte arbeta under jord i Sverige. Liknande förbud finns fortfarande i andra länder. 1 000 METER NER I UNDERJORDEN Vår reporter Petra Rendik fick följa med ner i gruvan och styra gigantiska maskiner. Branschen behöver fler kvinnor. Kan jobbet vara något för henne? TEXT PETRA RENDIK FOTO PER KNUTSSON KALLT, MÖRKT, LITE FARLIGT och macho. Så måste det vara att arbeta i en gruva, tänker jag när vi börjar den slingriga 20 minuter långa bilresan till Fredrik Jönssons kontor 800 meter under jord. I Zinkgruvan, både över och under jord, arbetar drygt 360 människor utspridda på över 90 olika yrkesgrupper med att bryta och anrika zink, bly och koppar. Fredrik och hans servicetekniker jobbar för Atlas Copco, en av alla underleverantörer som håller till i gruvan. Fredrik är servicechef som tillsammans med sina tekniker servar och håller borriggar och andra maskiner i trim. För här i det karga och hårda berget slits de hårt. Alla som jobbar och besöker gruvan registreras noga. När vi åker ner ser vi våra namn lysa på en digital tavla vid ingången. Om en olycka skulle vara framme, eller om man kör vilse eller av någon anledning inte har ropat i radion på över två timmar, blir man alltid hittad tack vare en plastbricka som du bär med dig. – Just för att det är en gruva är det en säker arbetsplats. Olyckor händer, men oftast handlar det om att man snubblar eller halkar. Det värsta som skulle kunna ske är en brand, men vi håller flera brandövningar varje år, säger Fredrik och slår därmed hål på min föreställning om att det här är en farlig arbetsplats. MEN DET HÄR med mörkret stämmer. Vi testar att släcka våra lampor. Det är omöjligt att se handen 12 KOLLEGA 7/15 framför näsan, hur mycket jag än kisar. Men det är inte tyst, ventilationen brusar tyst och någonstans därute i djupet på de olika nivåerna anar jag ändå att det är drygt hundra personer som arbetar just i dag. Trots det kompakta mörkret är det inte otäckt. Tvärtom, här lurar inga spöken eller monster, här finns ju faktiskt inget att vara rädd för, förklarar Fredrik. – Vi har varit med om strömavbrott och då blir det inte bara becksvart utan alldeles knäpptyst. Då finns det inget annat att göra än att sätta sig ner och vänta. SÅ ÄR VI NERE på servicecentret, som innehåller både verkstad, kontor och fikarum. Fredriks arbetsuppgifter är rätt lika ett vanligt kontorsjobb, det vill säga en hel del pappersjobb. Men som utbildad flygtekniker får han – med glädje – ”olja ner händerna ibland”. – Du kan få testa och skruva lite på den där, säger han och pekar mot en borrigg som är inne för service. Med en blocknyckel får jag skruva på en luftslang. Två minuter senare är fingrarna oljiga och svarta, verktyget glider i handen och svetten rinner längs ryggen. Gruvan är allt annat än en kall arbetsplats. Tropisk hetta med inslag av jordkällare beskriver klimatet bättre. Slangen rubbas inte en millimeter. Fredrik tar över och på en sekund har han lossat den. Det handlar mer om teknik än styrka, och båda går att öva