Nordens Tidning 1
Lempääläs Nordenförening på besök i Ulricehamn Up
pväxt vid en urgammal färdväg, lidit av en storbrand i centrum, utvecklat ypperliga utflyktsmål, övervägt för- och nackdelar med handel utanför centrum, frågat sig hur större lokaler för biblioteket kunde ordnas. För dialog med företrädare för järnvägen, planerar nya bostadsområden för den kraftiga tillväxten. 20 000 invånare har överskridits rejält. Likheterna mellan Lempäälä och Ulricehamn är många, från den dunkla forntiden till nuet. Den lokala Nordenföreningen hade fått inbjudan till Ulricehamn under andra veckoslutet i september. Det blev femton resenärer. Lempäälä kommun sponsrade resan med 500 euro och gåvor. Värdfolket hade planerat programmet med omsorg. Ankomstkvällen på fredagen tillbringades i de familjer man bodde hos. På lördagen bekantade vi oss först med det gamla rådhuset och samtidigt med stadens historia. Tidigare hade man föreslagit att den gamla stationsbyggnaden skulle rivas liksom rådhuset. Plenum för kommunfullmäktige och civila vigslar äger rum i rådhuset medan övrig kommunal förvaltning verkar i intilliggande byggnader. Storgatan i centrum följer den uråldriga leden (jmfr Hiidentie i Lempäälä) och den gick vi också till mötesplatsen för pensionärerna, Oasen. Lokalen är som en korsning av Lempostupa, Olkkari och litet av den kulturella servicen. Den fungerar som seniorernas samlingsplats och kaffeserveringen drivs av deltagarna. Där sammanträder också två pensionärsorganisationer. Den ena sades ha sitt ursprung bland arbetare och den andra hos tjänstemän, men numera har färgerna blandats. Mötesplatsen för seniorer, Oasen, är lättillgänglig i gatunivå liksom Lempostupa. Finsk musik, som annonserats samlade många åhörare. Deltagarna i Norden-träffen avnjöt samtidigt lunchsmörgåsar. På dessa resor ordnar alltid arrangörerna både servering och utflyktsmål. På Oasen höll våra spelVeteranerna för vänorssamarbetet Raija Isotalo och Lennart Lindhagen, som var värd på stället. män sitt första framträdande. Pekka Mäenpää, Helinä Nurmi, Martti Pulakka ja Tuomo Tappura från Lempääläs spelmän uppträdde också vid samvaron på lördagskvällen och vid söndagsgudstjänsten. Till målen för Föreningen Norden hör att stärka den nordiska samhörigheten på gräsrotsnivå och till det lämpar sig spelmansmusik utmärkt. Folkmusiken i de nordiska länderna är likartad men med egna nyanser. Gudstjänsten i 1700-talskyrkan i Ulricehamn, vars tak- och väggmålningar helt återger ”de fattigas Bibel”, var för oss långväga en upplevelse. Innan den började pratades och väsnades det, andan var genomgående mer avslappnad än den finska. Predikan om en andra rangens mammon, som hölls utan papper, var uppmuntrande också för oss som alltid känner oss lite fattigare än det gamla moderlandet. De finska besökarna möter innerlig vänskap och hjärtlighet i Sverige. Ibland får vi ändå förvåna oss över luckor i kunskaper som rör Finland. Även därför är den omedelbara kontakten nyttig också ur nationellt perspektiv, då t o m samarbete inom försvaret utvecklas. För Finland är Sverige det näst viktigaste exportlandet efter Tyskland. Ett livligt näringsliv önskar man i varenda kommun. Vi fick kika in på två nutida och ett historiskt företag. I Sverige, liksom lokalt även i Finland hade man vid sidan av jordbruket specialiserat sig på ett visst område inom småindustrin. Ulricehamnsbyg36 nordens tidning nr 1 | 2017 Ett lördagsframträdande av den kommunala musikskolan på affärsgatan. Skulle det här kunna vara ett uppslag för musikstuderanden på Pirkka-institutet? den är känd för smide av plåt och bleckplåt. Det för orten kännetecknande materialet påträffades i modern variant även i kyrkan, som små änglar för döpta barn. Vid en ålder av ett halvt år får de som minne sin ängel med hem. En verkstad för tillverkning av bleckplåt har bevarats och överlåtits till hembygdsföreningen. Den är helt jämförbar med smedjan på museiområdet Lempäälä tänker förmodligen dess ordförande Pekka Mäenpää. Som pensionär har han satt sig in i metallbranschen och tillverkar formar för pepparkakor och andra små föremål till basarer. Små föremål tillverkades också i Haglunds familjeföretag tills de på 1950-talet hörde, att utrustning för kylanläggningar var framtidens melodi. Nu tillverkar familjeföretaget med en personal på 80 personer på beställning kyldiskar, kylbassänger och inredning för bårhus. Stålet kommer från Outokumpus anläggning i Torneå. Även om man betonar utbildning som förutsättning för framgång, har man inga speciella krav här. Nybörjarna utför enklare uppgifter och fortsätter sedan till svårare. Man har en fast förutsättning att tillverka allt i den egna verkstaden. På tomten vid skogsbrynet finns fortsättningsvis plats för utbyggnad. På Bredgården bekantade vi oss med det mesta, även kornas utfodringsgång. I Finland kommer man inte längre in i ladugårdarna. Det låga mjölkpriset är ett bekymmer också i Sverige och på den här egendomen tänker man lösa problemet genom att gå över till ekoprodukter. Då kan man ju inte längre odla majs till foder, för till det behövs kemiska bekämpningsmedel. Egendomar som Bredgården är en modern trend. Råmjölken till kalvdansen på kvällen hade ändå levererats från en mindre gård, på vilken Pia är husmor. Hon är ett krigsbarn, som stannat kvar i Sverige, och aktiv i föreningen. Sverigefinnar, vilka kom för att arbeta i traktens textilindustri, är också medlemmar i föreningen. Än finns det några textilföretag i Ulricehamn som klarar sig. Förra höstens stora flyktingvåg nådde också Ulricehamn, som snabbt tog emot en ansenlig mängd i alla möjliga tomma utrymmen. I januari ser vi Ulricehamn i idrottssändningar, för där arrangeras världscuptävlingar i skidor. Man har lagrat snö för ändamålet. Lempääläborna har själva möjlighet att träffa ulricehamnare, inkvartera dem och förevisa dem intressanta sevärdheter i höst, då folk från alla tre vänorterna är inbjudna hit. En särskild glans skänker den gången firandet av Finlands hundraåriga självständighet. Hedersordföranden i Lempääläs lokalavdelning Raija Isotalao firar för sin del 50-årsjubileet för sina vänortsresor. Besöken började i Kerteminde 1967 och hon missade endast ett av dem. teXt: riitta mäKiNeN, lempääläN-vesilahdeN saNomat Foto: eliNa Kivi översättNiNg: JouKo lehtiraNta Så in i norden