Advokaten 1
•ESSÄ• › 34 I Nazityskland tycks såväl domare som
åklagare, men också ickejudiska advokater och rättsvetenskapsmän, snabbt ha anpassat sig och mer eller mindre aktivt medverkat till att barbarisera lagarna från rättsstatliga principer till politisering och verkställande av nazisternas politiska mål. Icke-judiska advokater verkar, med få undantag, inte heller i större utsträckning ha protesterat mot att judiska advokater inte längre var anställningsbara. Domare, åklagare, advokater och professorer krokade arm med nazisterna i stället för att försvara rättsstatliga ideal, moral och medmänsklighet. Ett folk, en Führer, ett legalt system. De som inte stödde nazisterna ansågs som förrädare. När juristerna efter kriget försvarade sig med att de bara följde vid varje tid gällande lag, hade de rätt i sak. Frågan är dock om det är ett rimligt försvar för eftervärlden att skylla allt på lagstiftaren? I så fall torde vi helt kunna lägga ner frågan om personligt ansvar utanför den positiva rätten och krasst konstatera att ingen moral existerar. Det tror jag emellertid att få av oss vill. så vad är det som händer med oss när den verkligt orättvisa, totalitära, regimen tar över? För även om de flesta av oss inte tar en ledande och aktiv roll när samhället går från en rättsstat till ett barbariskt välde, tycks de flesta ändå följa strömmen hur obehaglig den än är. När är det dags att reagera? Om vi tycker att det är viktigt att bevara fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, demokrati och att den positiva rätten i mesta möjliga mån måste korrespondera mot verklig rättvisa och anständighet, då tror jag att det ” Ett återkommande försvar hos den tyska befolkningen efter kriget tycks ha varit att de inte kände något personligt ansvar för övergreppen eftersom det inte var just de personligen som hade beordrat mördandet. är viktigt att i förväg tänka igenom hur jag som enskild jurist eller ämbetsman i det statliga och kommunala systemet ska reagera när dessa lagar och system blir omänskliga och moraliskt oanständiga. Det är nämligen lätt att i efterhand anse att nästan alla tyskar borde ha reagerat redan då Hitler kom till makten. Men om man inte ställer sig frågan på förhand när och hur de borde reagerat då är risken överhängande att många av oss skulle kunna medverka till att något liknande skulle kunna hända igen. Den människa som inte har en plan före det att lagarna redan smittats av perversionen, lär heller inte upptäcka problemet förrän det är försent. Det är nämligen lätt att konstatera att även om vi säger att något liknande Nazi-Tyskland och Förintelsen inte får hända igen, så räcker det att betrakta utvecklingen i exempelvis Ryssland för att förstå att perversa system knappast hör historien till. Och så sent som vid inbördeskriget i gamla Jugoslavien på 1990-talet förekom folkmord. Moderniteten har inte gjort oss immuna mot ondska. Detta, tror jag, betyder att var och en av oss på förhand behöver sätta en strategi för hur vi som individer ska agera om och när den positiva rätten ter sig pervers. Var går den moraliska gränsen för att sköta mitt eget och strunta i andra, och när måste jag börja agera och protestera mot att systemet blivit barbariskt? Ett återkommande försvar hos den tyska befolkningen efter kriget tycks ha varit att de inte kände något personligt ansvar för övergreppen eftersom det inte var just de personligen som hade beordrat mördandet. Man kunde alltid skylla på någon annan ADVOKATEN # 1 2023 som var överordnad och om ingen annan så slutligen på Führern själv. Det är förmodligen ett ytterst mänskligt försvar för ens egna tillkortakommanden att skylla på någon annan och att inte personligen vilja ta ansvar. Det är i vart fall tydligt, inte bara med exemplet Nazityskland utan även från dagens Kina och Ryssland eller Nordkorea och andra liknande regimer, att hot och tvång från överordnade kan få människor att nitiskt utföra sina sysslor hur hemska de än är, utan att detta tycks ge dem dåligt samvete. Vi tycks lida av ett slags gemensamt, genetiskt systemfel, som gör att vi som flockdjur inte reagerar när den positiva rätten på ett allvarligt och väsentligt vis driver oss in i ett system som är så långt från anständighet att det blir barbari. Det blir viktigare att tillhöra flocken – som ett stim fiskar – än att reagera mot orättvisor. detta leder till den hemska slutsatsen att vi alla har potentialen att bli en del av maskineriet till ett nytt folkmord. Viljan att vara till lags och att lyda order från överordnade och inte avvika från flocken tycks för de flesta av oss vara en så stark drivkraft att vi kan förmås till nästan vad som helst. Eftersom de flesta av oss till synes lättvindigt anpassar oss till ett nytt system, hur gräsligt det än är, blir det närmast omöjligt för de individer som verkligen vill protestera – särskilt om de vill göra det genom vedertagna kanaler. Om alla andra har anpassat sig och tillämpar ett perverst system, har det ingen betydelse hur många gånger jag än överklagar. Dessutom kommer jag att göra mig själv omöjlig inom organisationen och förr eller senare tvingas slu