Nolltretton 1
Per Gessle En vacker dag Märvel At the Sunshine F
actory I våras kom plattan "En vacker natt" som följdes av sommarturnén "En vacker kväll" och nu kommer systerskivan "En vacker dag". Precis som föregångaren är den inspelad i Nashville med lokala musiker, men det där countrysnacket som omgärdat plattorna kan man stryka direkt. Ljudbilden är visserligen organisk och varm med inslag av såväl steelguitar som munspel men ganska långt ifrån country. Gessle låter ungefär som han har låtit på sina senare soloskivor. Och visst, musiken är mysig och småputtrig men också ganska tråkig. Det är mycket ballader och rätt banala texter i sedvanlig Gesslestil. "Jag drunknar i ditt hår", och sånt där. Mest intressant är att Gessle sjunger duett med både Halmstadkollegan Linnea Henriksson och sin gamla idol John Holm, men rent låtmässigt är "En vacker dag" knappast bland det starkaste han släppt ifrån sig. Gessle vill säkert vara intim och personlig, men i så fall borde han lämna pojkrummet och istället sjunga från en 58-årig mans perspektiv på livet. Eller också bara skriva somriga folkhemshits, för det är ju det han gör bäst. (TP) Mystiska, maskerade Märvel släpper sitt sjunde album sedan starten 2002 och ni som följt bandet sedan dess vet vad ni får: energifylld gitarrock med tydliga influenser av grupper som The Hellacopters och KISS. Märvel har en hög lägstanivå och levererar alltid stabila riff och välskrivna låtar som gör sitt jobb, så även här. Samtidigt har jag svårt att riktigt tända på alla cylindrar eftersom det känns som man har hört musiken förr. Men å andra sidan: det skulle man kunna säga om de flesta rockgrupper. Band som AC/DC och Ramones hela kännetecken var ju att de hade en patenterad stil och höll fast vid den. Dessutom är "At the Sunshine Factory" förmodligen Märvels mest varierade platta, och kanske även den bästa med starka låtar rakt igenom. Rätt poppig också, och sånt gillar ju jag. Bandet har producerat själva och verkar ha gått in för att ge varje låt en egen identitet. Det lyckas man bra med. Sången är också bra men hamnar oftast hade gett skivan ytterligare ett lyft. (TP) The Killers Wonderful Wonderful I musikbranschen letar man ständigt efter band som kan ta klivet upp till arenanivå och ta vid efter artister som Madonna och Rolling Stones, och allt tydde på att Las Vegas-gruppen The Killers var ett sådant band. De var ett riktigt rockband som kombinerade indiekredd med mastodonthits, och länge verkade allt vara frid och fröjd. De blev mycket riktigt också en headliner på de stora festivalerna, men för några år sedan började rockmaskineriet att hacka. Bandet tog paus, medlemmarna gjorde soloutflykter och värst av allt: det kom inga nya hits. Det har gått fem år sedan senaste plattan och sisådär tio år eller mer sedan bandets mest populära låtar som "Mr Brightside" och "Somebody told me". Det är förståeligt att The Killers vill utveckla sitt sound och på senare tid har de sökt efter en ny stil men utan att riktigt ha lyckats. Även nya plattan känns lite vilsen och riktningslös. I rätt omgivning skulle kanske vart i samma röstläge, mer variation där och ett av spåren fått godkänt men som helhet känns "Wonderful wonderful" ganska svag. Vad vill The Killers, vart är de på väg? Här finns 80-talsvibbar, blueskänsla, arenaindie och myspys. Jag kan gilla enskilda spår, men funderar på varför jag egentligen ska lyssna på The Killers, när inte ens de själva verkar veta det. (TP) KONSERT& KKONGRESS ARBIS BREDGATAN 54 • NKPG 27/10 Lorentz - NKPG ONSISTORIEGATAN 7 • LKPG Ny lokal i Linköping! 4/11 Battle Beast - LKPG 10/11 Hällas, Honeymoon Disease & Night - LKPG 13/11 Soilwork, The Unguided & Chronus - LKPG 17/11 Oskar Linnros - LKPG 25/11 Oskar Linnros - NKPG 28/11 Danko Jones & Skraeckoedlan - NKPG 1/12 Johnossi - NKPG Shania Twain Now I slutet av 90-talet var Shania Twain inte bara countrypopens galjonsfigur utan även en av de största artisterna alla kategorier. Skivorna sålde som smör, inte minst hennes tredje album "Come on over" från 1997 med prakthitsen "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". 2002 kom albumet "Up! men sen gick det spikrakt ner och de senaste femton åren har vi knappt hört ett knyst från henne. På något sätt har hennes namn ändå stannat kvar i folks medvetande och när hon nu släpper sin femte platta, femton år efter den senaste, finns såklart ett stort intresse för hur det ska låta. Att kalla det country vore fel. Till och med termen countrypop vore att tänja på begreppet väl mycket. Radiopop kan jag gå med på. Den som verkligen letar kan säkert hitta något enstaka inslag som med en stor dos välvilja kan kallas för en countryreferens. Då är det lättare att hitta karibiska inslag. Men framförallt känns musiken identitetslös och helt utan ambitioner. Var detta verkligen det bästa hon kunde klämma ur sig efter femton års frånvaro? Jag har hört skivor som är betydligt sämre rent musikaliskt, men få plattor som känns mer poänglösa. (TP) Thåström Centralmassivet Sedan Thåström återuppfann sig själv med "Skebokvarnsv. 209" år 2005 har han hållit fast vid sin dystopiska industriblues med mer personliga och reflekterande texter, och jag är nog inte ensam om att tycka att det snart börjar bli lite enahanda. Visst låter det bra, men han har kört samma stil nu på fem skivor så vi har fattat grejen, och kanske är det dags för ännu en renässans. Nya skivan "Centralmassivet" fortsätter i de senaste plattornas tradition men visar här och där upp en del inslag som tillför lite ny energi och nytt innehåll till konceptet. Det kan till exempel handla om sättet att använda körer eller sättet att frasera. Det är glädjande och gör att plattan känns som ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma fläck, vilket åtminstone jag befarade skulle bli fallet. Allt är inte toppen, här finns några trötta spår vars like vi hört många gånger tidigare av Thåström. Men här finns också några riktiga höjdare, som exempelvis "Bluesen i Malmö". I vanlig ordning är det packat med referenser, ögonblicksbilder, liknelser och metaforer till tungt och dystert avgrundsgnissel. Thåström pratsjunger, uppenbart inspirerad av Bruno K Öijer, och får också in en blinkning till polaren Pugh. Än har Thåström inte tömt sig på allt. (TP) Marilyn Manson Heaven Upside Down Det fanns en tid när Marilyn Manson skrämde skiten inte bara ur den amerikanska kristna högern utan ur de flesta av oss. Det var droger, nazism, burlesk, satanism, våld, skräckfilm och sex i en salig blandning. Och hur såg han ut egentligen? Nej, det verkade vara en riktigt farlig typ. Rent konceptuellt gjorde han allt rätt, och ibland fick han även till en och annan låt som blev populär. Men svagheten med Marilyn Manson har alltid legat i låtmaterialet och därför har han aldrig fått samma genomslag som exempelvis KISS eller Alice Cooper för att ta två jämförbara akter. Marilyn och hans grupp har hela tiden fortsatt att släppa skivor men ska man vara ärlig är det faktiskt 15 år sedan han gjorde något intressant. Fansen hoppas såklart att varje nytt skivsläpp ska innebära en nytändning men hittills har de väntat förgäves. Och inte heller "Heaven upside down" lär ta Marilyn Manson tillbaka till toppen, även om skivan åtminstone bitvis glimtar till lite grann. Det mesta känns som varianter på låtar han släppt tidigare men lägstanivån är relativt hög, så även om Marilyn Manson knappast vinner några nya fans med skivan så är den tillräckligt bra för att behålla de gamla. (TP) 2/12 Lorentz - LKPG 6/12 Danko Jones & Skraeckoedlan - LKPG 8/12 Millencolin - LKPG 16/12 The Sounds - NKPG Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLTRETTON 59 Nu är vi City to City