Nöjesnytt Helsingborg 1
Man får inte riktigt konsertkänsla när man sitter
hemma och tittar på en livesändning där en ensam musiker spelar några låtar rätt upp och ner. — Jag tror att det är en konstform under utveckling. Det kan nog bli ganska härligt. Men det är en nyfödd konstnärlig verksamhet, så det är lite stapplande steg. Det blir inte perfekt direkt, man måste hinna pyssla lite med det. För vår del var det skönt att vi inte var först, så att vi hann andas in och se vad vi ville göra och inte göra. Jag dömer inte ut det. Om det ska vara social distansering i tio år kan man nog få fram något vettigt av det där. Men precis som med allt annat, för att göra en bra konsert så måste man anstränga sig som fan. Det är samma sak med en livestream, det räcker inte att bara braka på live. Även om du har bra låtar och snyggt ljus så måste man addera nånting, istället för att man bara tar bort ett moment. Känner ni er som Sveriges bästa liveband när ni spelar inför 40 personer också? — Jag ska ju inte uttala mig om det där, det är andra människor som får tycka att vi är bra eller dåliga. Men vi är så sjuka i huvudet, så att lyckomomentet är att spela en låt i tre minuter och sen att publiken applåderar räcker inte för oss. Vi är mer som folk som träffas och utövar karate i grupp för att skrämma bort onda andar eller något. Publiken är jätteviktig, men det är inte enda anledningen till att vi spelar. När vi började hade vi rålite folk på konserterna, det var verkligen så att man ville gråta när man gick på. Det hindrade inte oss då och det kommer inte hindra oss nu heller. Vi är tillräckligt störda för att inte ha problem med det. Vi har större problem med annat. Vad har ni problem med? — Onda andar, spöken, magi, trolldom. Som privatperson är jag rädd för att gå över gatan, jag är rädd att bli påkörd på övergångsstället. När det gäller kultur kan man skjuta mig ur en kanon som på en cirkus från 1904. Då känner jag ingen rädsla eller nervositet. För mig är det en mer logisk miljö. Jag tycker att bilar är konstigare än en cirkusmanege. Jag tror att de andra killarna har motsvarande fobier fast på andra plan. Om man har det blir musik och scenframträdanden och stumfilm och andra kulturyttringar tillgångar, som hjälpmedel. Det har vi försökt göra till någon dygd. Det tror jag folk märker, när man inte bara poserar. Vi är störda i grunden och det har vi lärt oss att hantera i grupp. Därmed inte sagt att det är friktionsfritt, 50 procent av tiden går åt till att bråka och andra 50 procenten till att be om ursäkt till varandra. Det är inget liv jag rekommenderar till människor generellt. 12 | nöjesnytt Det är ganska imponerande att hålla ihop 30 år. — Ja, kanske. Vi kan inte säga att ”ja det är en framgångssaga, vi har planerat det från dag ett.” Det är precis tvärtom. Det har blivit någon form av projekt som är en del av våra identiteter, där vi är värdelösa utanför scenen, men under kanske 45 minuter när vi repat och när vi ses så finns det en kraft som drar igång och fortfarande gör folk glada. Det är syftet med alltihop tror jag. Har ni haft några riktiga kriser? — Skojar du? På vår första konsert, eller en av de som får tjänstgöra som den första, hade vi ingen publik — två fyllon och en papegoja. När vi körde upp alla grejer i en varuhiss fastnade hi-hat-stället och böjdes i 90 grader, och det var de enda instrumenten vi hade då. Vi hade inga pengar, vi hade inte nästa spelning inplanerad. Det lät förjävligt och ingen blev glad. Efter det kanske man sov på en tunnelbanestation för att man var så frustrerad, och så ville man lägga av med musiken. Men sedan har man kompisar som säger att det kommer att bli bättre nästa gång, så man kör en gång till, och en gång till. Rätt som det är har man gjort tusen konserter. Trots att man egentligen inte pallar göra den första. Vad var det med musikalidén som ni gick igång på? — Vi har uppträtt på konserthus, biografer, festivalscener. Vi har haft ett Bob Hund-museum. Teaterscenen är en scen som vi inte har provat på innan. Det gäller att göra sig så tillgänglig som möjligt utan att behöva kompromissa med det man vill berätta. Ju fler scener som inte kastar ut mig med huvudet före, desto fler arbetstillfällen har jag. Det kändes naturligt när de frågade. Vi vill lära oss också. Thomas berättar vidare om när de spelade med symfoniorkester för första gången. — Vi tyckte att det lät skitbra, det var nästan tårar i ögonen, och så reser sig alla upp och går ut mitt i andra versen. Vi bara tittade på varandra och förstod ingenting. Facket hade förhandlat fram att orkestern ska ha pauser, oavsett vad man är uppe i. Dirigenten bara reste sig upp och gick. Jag hade gåshud och tänkte att fan, det här är mitt livs ögonblick. Vi tänker samma med teatern, att vi ska lära oss någonting. De är sjukt skickliga, de har scenografer, rekvisita, regissörer. De har också en tradition av att kommunicera som jag tycker är jättespännande. Mycket av informationen som vi tar emot idag är i teatralisk form. Om du ska bli vice president i USA och ska berätta någonting så räknar du med att du har en publik, men om du tar en bild på din farmor som äter en plantbaserad kanelbulle så räknar du också med att det finns en publik. Jag tänker att teatern är rustad för den här typen av modern kommunikation som sker i samhället. Bob Hund är kända för sin kreativitet och förmåga att reformera sig. Att en Bob Hundsk musikal blir något utöver det vanliga förvånar därför föga. I Bobhundmusikal är bandmedlemmarna spöken som trots sin brist på vitalitet får i uppdrag att hjälpa det oerfarna bandet Bob Katt från att splittras. — Vi tror att det blir roligt, och sen är det inte bara en massa gubbar som kultiverar sig själva på scenen, vilket är nödvändigt. Känns det viktigt att sätta upp musikalen i Helsingborg eller är det en tillfällighet? — Att det är i Helsingborg är som tabascon på söndagspizzan när man är trött, det piggar upp. Vi har passerat alla känslostadier där, jag och Jonas som är födda i Helsingborg. Det hade givetvis gått att genomföra någon annanstans, men de här drastiska stora dragen har tidigare råkat ske i Helsingborg. Det var till exempel där vi sålde våra instrument 2013. Vad har du för relation till Helsingborg idag? — Jag var där senast nu när vi gjorde liveinspelningen, jag gillar Helsingborg. Helsingborg har en enorm potential och massa dynamik. Det är lätt att åka till Danmark, det ligger nära Louisiana konstmuseum. I Helsingör kan man dricka alkohol när man är alldeles för ung, Roskildefestivalen är nära. Det hade vi nytta av när vi var små, man kunde se band som man annars var tvungen att åka till Stockholm för att se. Det ligger väldigt bra på det sättet. Ibland behöver man inte vara så äventyrlig med kulturen i Helsingborg, för att det ligger så bra. Då är det bra att sådana som Bob Hund får komma dit och göra musikal på Teatern, så man har något att relatera till. Du lägger fram det som en praktisk relation snarare än känslomässig. — Det är känslomässigt, det är uppenbart eftersom jag är född där. Alla de stora grejerna med bandet har vi som sagt gjort där. Bara när jag var på Sundsbussen häromdagen och drack öl hade jag tårar i ögonen. Jag satt och snyftade. Efter vi hade spelat in livestream-konserten satte jag mig på Sundsbussen och drack en öl i solen, och då kom tårarna. Fint! — Det är inte att jag är känslokall, jag vill bara inte visa upp för mycket av den sidan, för det är så privat. foto: Anna Brånhede