Nöjesnytt Helsingborg 1
fantastiska framtida öar Seasons (Waiting For You
) var tveklöst en av 2014 års allra bästa singlar och moderalbumet Singles ett av det årets finaste releaser alla kategorier. Jag hade förmånen att se Future Islands på Way Out West 2015 och det var på alla sätt en omtumlande upplevelse. Bandets i grunden ganska traditionellt vemodiga syntpop fick live en energi jag sällan varit maken till, inte minst tack vare den magnifike sångaren Samuel Herrings magiska röst och totala utlevelse på scen. På nya singeln Thrill är energin nedtonad och istället ersatt av en melankoli och smärta som knappt hörts sedan The Blue Niles dagar. Albumet As Long As You Are kommer den 9 oktober. taylor i en liten stuga Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. rufus is back Efter åtta år är favoriten Rufus Wainwright tillbaka med ett nytt studioalbum helt med eget material. Under sin corona-isolering i Kalifornien har han i och för sig gjort många och uppskattade livesändningar via diverse plattformar, men vi är många som väntat på det här. För gode Rufus är aldrig ointressant – oavsett om han tolkar Judy Garland eller skriver opera – men det är ärligt talat som egensinnig popartist vi älskar honom mest. Unfollow the Rules är, i brist på bättre ord, en kreativ formtopp, proppad med klassiska Rufus-låtar. En intressant notering är att han börjar låta mer och mer som pappa Loudon II ju äldre han blir. Och det kan bara vara en bra sak. Taylor Swift låser in sig i en stuga som en annan eremit och skriver låtar med The National (!) och Bon Iver (!) och släpper en ny skiva bara så där. Det är lika anspråkslöst som fantastiskt, lika nedtonat som dramatiskt. Och fröken Swift sätter på många sätt huvudet på spiken när hon sammanfattar sin filosofi när det gäller tillkomsten av Folkore: ”Before this year I probably would’ve overthought when to release this music at the ‘perfect’ time, but the times we’re living in keep reminding me that nothing is guaranteed. My gut is telling me that if you make something you love, you should just put it out into the world. That’s the side of uncertainty I can get on board with.” the dude Ibland måste man gå tillbaka till 1981 för att hitta den hippaste och svängigaste musiken. Quincy Jones behöver knappast någon närmare presentation, men här hemma är det inte så många som minns honom som en förgrundsfigur i 1980-talets soulinfluerade dansmusik. Albumet The Dude genererade i och för sig en hitsingel, Ai No Corrida, och nominerades till tolv (!) Grammys i USA, men åtminstone jag hade inte riktigt greppat plattans storhet förrän nu. Produktionen är naturligtvis felfri, liksom musiker- och sånginsatserna, men framför allt SVÄNGER det – så att det nästan svartnar för öronen. Sätt igång titellåten på full patte på en riktig stereo och känn efter själv. powerpop-bröder rumer gråter i nashville The Lemon Twigs, bestående av de allt annat än tvålfagra bröderna Brian och Michael D’Addario skämde bort oss med briljant sorglös, läppstiftsprydd powerpop på debuten What We Know 2015. Efter det verkade de tappa konceptet en smula, inte minst på krystade temaplattan Go to School. Men lyckligtvis är de tillbaka där de hör hemma på nya singeln The One och de låtar som läckt ut från kommande plattan Songs for the General Public. Bland husgudarna (och de tydliga influenserna) återfinns Todd Rundgren, Paul McCartney, Big Star och Badfinger och det låter som att bröderna faktiskt vuxit upp och mognat – in a good way. Sarah Joyce, eller Rumer som hon kallar sig som artist, påkallade sig min uppmärksamhet 2010 med debutalbumet Seasons of My Soul, som jag tyckte väldigt mycket om. Två år senare återkom hon med coverplattan Boys Don’t Cry, där hon tolkade en samling manliga låtskrivare på ett alldeles ypperligt sätt. Bacharach/David-hyllningen This Girl’s In Love från 2016 var både värdig och vacker, men det är med nya Nashville Tears som hon verkligen tar steget in bland de stora. Här tolkar hon låtskrivaren Hugh Prestwoods vemodiga och fyndiga countrylåtar på ett sagolikt sätt, där hennes röst hittar sin rättmätiga plats utan att bli vare sig countryklyschig eller överdrivet sentimental. 20 | nöjesnytt