Advokaten 1
vas eller naggas i kanten. Kommittén talar iställ
et om en ”teknikneutral” yttrandefrihetsgrundlag. De tre modellerna som presenterades i förra numret av Advokaten innebär utöver det gemensamma grundkravet att grundlagsskydd ges åt yttranden som någon tydligt tagit ansvar för (Ansvarsmodellen), förmedlas av ett massmedieföretag (Verksamhetsmodellen) eller har ett opinionsbildande, journalistiskt, kulturellt eller litterärt ändamål (Ändamålsmodellen). en aV dessa modeLLer ska kommittén efter remissrundan förfina för att ställa mot den rådande regleringen. Först därefter förväntas kommittén ta ställning till om den ska föreslå en ny yttrandefrihetsgrundlag eller göra en revision av det befintliga regelverket. Personligen anser jag att Ansvarsmodellen är värd ytterligare tankemöda. Ansvarsmodellen ansluter till traditionen att en vid yttrandefrihet måste kombineras med ett strikt ansvarstagande. En frihet utan ansvar avskaffar snart sig själv och torde aldrig få fotfäste i rättsmedvetandet eller stöd bland breda skikt i samhället. Dagens regler om utgivare och ensamansvar i kombination med de så kallade ansvarskedjorna är ett uttryck för detta. Ansvarsmodellen är inte fulländad i sin nuvarande version men är sannolikt den enda modellen med någon politisk överlevnadschans. Om inte i sin helhet så i vart fall till sina grunddrag. Grundtanken med en avvägning mellan frihet och ansvar är sympatisk och modellen har som farfars käpp en historia tillbaka till urkunderna. Det är denna tradition vi inte får glömma och ska ha som bas när vi bestämmer hur vi vill ha regleringen framöver. Den rätten får och ska inte överlåtas till överstatliga institutioner. Det må vara något generaliserande, någon kan säkerligen tycka att det är oförskämt, men jag kan inte se att det är något annat än brist på självförtroende som gör att somliga är dödsförskräckta för att ändra något överhuvudtaget. Lika hukande verkar de vara som menar att vi i oträngt läge måste ändra våra grundlagar av hänsyn till EU. Det går givetvis inte att bortse ifrån att Europakonventionen gäller som lag i Sverige och att Sverige är en del av Europa. Men när vi utformar våra konstitutionella regler, ”Ansvarsmodellen är inte fulländad men är sannolikt den enda modellen med någon politisk överlevnadschans. Om inte i sin helhet så i vart fall till sina grunddrag.” såväl vad gäller deras struktur som materiella innehåll, är det våra behov och inte andras önskemål som ska styra. Vi måste ha tilltro till vår förmåga och ett gott självförtroende som gör att vi inte söker läsa i kort som inte är lagda. Denna självständighet måste också genomsyra och räcka för att bland annat se över integritetsskyddet för att det finns ett behov av det och inte av rädsla för en eventuellt fällande dom i EGdomstolen eller Europadomstolen. Det kan diskuteras om det är inom det grundlagsskyddade området som behovet att stärka den enskildes integritet är som störst. Berörs det grundlagsskyddade området måste anskaffarfriheten värnas och sekretessbestämmelserna hållas tillbaka. Istället handlar det om att hitta en rimlig och inte alltför yttrandefrihetsbegränsande bestämmelse som kriminaliserar grova och oförsvarliga integritetsintrång. En minst sagt grannlaga avvägning måste göras. det Är en bJörntJÄnst åt yttrandefriheten att låtsas att den nuvarande regleringen är en skinande blank rustning eller att avvägningen mellan olika intressen, till exempel yttrandefriheten och integriteten, är fixerad en gång för alla. I TF finns rester av Karl XIV Johans indragningsmakt och YGL ger regeringen möjlighet inte bara att bevilja sändningstillstånd för radio och tv som finansieras med licensmedel utan också att ställa villkor för innehållet i sändningarna. Det är dags att byta doppsko. Nils Funcke är sekreterare i Yttrandefrihetskommittén och mottog advokatsamfundets journalistpris 2008. Advokaten Nr 9 • 2010 25