Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR GöRAN lAMBERtz Resning,
juridik och rättvisa hÄroMdagen KoM ett utredningsbetänkande med förslag som innebär bättre möjligheter att få resning för den som har dömts för brott (SOU 2009:98). Det ska bli lättare att återuppta förundersökningen och det klargörs när detta ska ske. Den som vill söka resning får oftare hjälp av en advokat. Jag tänkte passa på att här oombedd lägga fram ett kompletterande lagförslag. För att om möjligt skynda på lagstiftningsförfarandet tar jag med alla de tre traditionella delarna i ett lagförslag: överväganden, lagtext och författningskommentar. Jag har tidigare föreslagit att det liksom i Norge ska inrättas en särskild nämnd för prövning av resningsärenden. Det tycker jag fortfarande, men saken är inte aktuell och jag lämnar den därhän nu. Men en annan resningsreform pockar på. Den hänger ihop med ett avgörande från Högsta domstolen (HD) som inte har blivit särskilt uppmärksammat och som gör det svårare att få resning. Jag tror det är dags att skapa ett slags rättssäkerhetsventil i resningsärenden. Ungefär så här kan ett utkast till propositionstext se ut. öVerVÄganden I dag kan den som har dömts för ett brott få resning om det kommer fram någon ny omständighet eller något nytt bevis och personen sannolikt skulle ha frikänts om domstolen hade haft kunskapen redan då. Det kan också bli resning om det nya tillsammans med det gamla gör att det finns synnerliga skäl att på nytt pröva om den dömde är skyldig. Det kallas tilläggsregeln. Det har visat sig att effekten av reglerna ibland blir att den så kallade. orubblighetsprincipen får alltför stort spelrum på bekostnad av ”sanningsprincipen” (jfr SOU 2009:98 s. 66 och 84). Det blir viktigare att en dom står 24 fast än att den görs om när den är fel. Så bör det inte vara. ”Att i alla lägen upprätthålla lagakraftvunna avgöranden som materiellt sett framstår som felaktiga [---] skulle undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet och anses stötande för rättskänslan.” (Se SOU 2009:98 s. 66 med hänvisning till SOU 1938:44 s. 65.) Problemet uppkommer särskilt vid den andra resningsansökningen, liksom vid den tredje osv. I ett avgörande den 18 november 2009 (mål Ö 524-09) prövade HD den andra resningsansökningen från en man som år 2002 dömdes för mord till fängelse på livstid. Domstolen konstaterade att de nya omständigheter som nu åberopades var av liten betydelse jämfört med dem som hade förts fram i ansökan nr 1. Ska HD då göra en fullständig prövning av materialet eller avslå på i huvudsak formella grunder? Domstolen uttalade i denna fråga: Situationen kan emellertid vara den att det nya material som åberopas till stöd för en andra resningsansökan visserligen inte saknar all betydelse men är så marginellt att det inte skulle ha kunnat inverka på bedömningen, om materialet hade förelegat även när den första ansökningen prövades. Det saknas då skäl för HD att göra någon ny värdering av det material som åberopades till stöd för den första ansökningen. Någon fullständig prövning ska alltså inte göras. HD ska bara konstatera att det nya materialet inte hade kunnat få någon betydelse vid den första prövningen. Resonemanget är begripligt och ganska logiskt, men det förstärker orubblighetsprincipens problem. Den av HD fastlagda regeln saknar ventil för den situationen att domstolen – eller enskilda domare – anser det troligt att den dömde är oskyldig. Denna uppfattning kan de normalt inte tillägna sig utan att studera målet noggrannare än de egentligen borde enligt den nya regeln. Men likväl kan det inträffa. Advokaten Nr 1 • 2010