Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG En hyllni
ng till ordningsmakten Man Kan VÄLja att tillbringa lucianatten på olika sätt. Jag hade förmånen att få välja att tillbringa den med Stockholmspolisen. Jag är ledamot i Rikspolisstyrelsens etiska råd. Och mot bakgrund av alla de polisfrågor som Advokatsamfundet på olika sätt är engagerat i har jag länge tyckt att det vore värdefullt att också se en del av den polisiära verkligheten. Jag gick på mitt pass klockan halv nio på kvällen och återvände hem vid sextiden på morgonen. Nattens erfarenheter gjorde intryck på mig i flera hänseenden. Det gällde såväl Stockholmspolisen och dess arbetsmetoder, som den del av allmänheten som polisen dagligen möter. Tankarna gick osökt till Spanarna på Hill Street. Den så kallade utsättningen var en strukturerad och fokuserad inledning inför nattens uppgifter med praktiska och strategiska överväganden. Ett gott exempel på tydligt och lugnt ledarskap. Jag blev glatt överraskad av den stora kännedom som polisen har om vilka personer som rör sig på stan, vad som hänt föregående kväll och vilka oroshärdar som kan tänkas uppkomma. Det var också intressant att följa samarbetet med poliserna från ungdomsroteln och krogsektionen. Insatsledaren, som intet ont anande hade åtagit sig att ta hand om mig, var en imponerande gestalt med stor auktoritet. Han och hans kollega förmedlade en känsla av trygghet. VÄL Ute I poLISbILen slås man av den omedelbara tanken att motboken borde återinföras. De fullständigt oproportionerligt stora resurser som krävs för att kunna upprätthålla ordningen och förhindra brott en helg i Stockholms city lämnar ingen oberörd. Fylla, fylla och åter fylla. Att åka runt i Stockholm en hel natt förändrar ens syn på drogproblemet. Det är tydligt att något måste göras. Tankarna går till andra länder i vår närhet där superiet negativt påverkat generationer av människor. Social misär, 4 sjukdomar, våld och för tidig död hör till bilden. De sociala förhållandena kan ofta göra missbruket begripligt. Men allvarligt ungdomsfylleri förekommer även bland ungdomar med goda sociala förhållanden. Att stora delar av en hel ungdomsgeneration i välfärdens Sverige är fullständigt redlöst berusade är obegripligt och tänkvärt. De förvandlas till såväl förövare som offer. En kväll på Medborgarplatsen och runt Stureplan med avbrott för utflykter till arrestlokaler och akutsjukhus påminner om ett jättestort dagis eller möjligen, som en läkare lär ha uttryckt det, ett Skansen för tvåbenta djur. Till gatuvåldet kommer allt våld i hemmet, bränder och självmordsförsök. I deSSa MILjöer ska unga välutbildade poliser, män och kvinnor, utföra sitt ibland mycket farliga arbete. I denna miljö ska de helg efter helg ta hand om förövare och offer. Måtte de ha förmågan att behålla en värdig människosyn som inte främst präglas av cynism. Om alla poliser är som dem jag hade glädjen att träffa denna lucianatt känner jag stor tillförsikt. Polisen förtjänar vår beundran och respekt för det enastående tålamod och den stora uthållighet som de visar. Men denna respekt bör visas på olika sätt. Det gäller inte minst arbetsvillkoren. Polisens arbetsmiljö förtjänar särskild uppmärksamhet. Skall vi behålla en lojal, hårt arbetande poliskår måste samhället visa sin uppskattning och respekt. Där finns för polisens vidkommande rätt mycket att önska. Jag har alltid tyckt att rättsväsendets aktörer och advokater har en hel del att lära av polisväsendet. Mina kontakter med allt från rikspolischefer, länspolismästare till poliser på gatan har alltid präglats av föredömlig öppenhet och prestigelöshet. Bland rättsväsendets övriga aktörer hör man sällan ett kritiskt ifrågasättande av de egna arbetsforAdvokaten Nr 1 • 2010