Advokaten 1
merna. Visst gör enskilda poliser fel, ibland til
l och med allvarliga fel. Men samtidigt är man enligt min erfarenhet föredömligt snabb att kritisera och försöka komma till rätta med sina egna tillkortakommanden. Tänk om domare, åklagare eller advokater skulle utstå en bråkdel av de förödmjukelser och hot som enskilda polismän dagligen tvingas motta. Det är sorgligt att höra överförfriskade unga framhålla att de eller deras föräldrar minsann betalar polisernas löner. Det krävs ett stort mått av professionalism att hantera bemötanden av detta slag. Såvitt jag kan förstå klarar den moderne polismannen detta på ett utmärkt sätt. en annan IaKttageLSe är denna. Polisen utför ett lagarbete som förutsätter att man kan lita på varandra. Polisen har våldsmonopol. Den enskilde polismannen riskerar sitt liv och är helt beroende av samverkan med sina kolleger. Det kräver förtroende och öppenhet. Inte snarstuckenhet och bristande generositet. Det innebär också att man bejakar kollegers framgångar. På dessa områden synes mig polisen mycket bättre än vi andra, advokater, domare, och ämbetsmän. Delvis kan detta förklaras av aktörernas olika roller. Men attityderna hos ett gäng poliser som arbetat hela natten och som på morgonen återvände till stationen för att skriva rapporter var mycket generös och sympatisk. Samarbete och entusiasm inför kollegers framgång är inte bara en framgångsfaktor inom polisen. Sådant skulle med all säkerhet på sikt också gagna advokatyrket. Advokater och poliser representerar inte sällan olika synsätt när det gäller tvångsmedel och repressiva ingrepp i allmänhet. Det är helt naturligt att polisen vill ha effektiva verktyg till sitt förfogande i syfte att fullgöra sin uppgift att förhindra och lösa brott. På senare tid har repressionen förvisso vunnit insteg i samhället. Det är därför viktigt att Advokatsamfundet upprätthåller sitt arbete för värnandet av rättssäkerhet. Detta kan ibland komma att stå i motsats till polisens intressen. Hur avvägningen skall ske är ofta vanskligt att avgöra. Advokaten Nr 1 • 2010 ”Samarbete och entusiasm inför kollegers framgång är inte bara en framgångsfaktor inom polisen. Sådant skulle med all säkerhet på sikt också gagna advokatyrket.” Ett exempel som illustrerar detta är den lagändring som möjliggör för polisen att numera, utan att rekvisiten för husrannsakan och kroppsvisitation är uppfyllda, få öppna bakluckan på ett fordon för att undersöka vad som finns där. Som en direkt följd härav har enligt polisen mängden vapen ute på krogar och i city mycket påtagligt reducerats. Totalt sett har dock antalet vapen inte sjunkit. Till skillnad från tidigare förvaras de dock inte längre, likt troféer att skryta med, i bakluckan på bilen. Detta medför att den omedelbara risken för att vapen kommer till användning minskas. När förslaget kom var Advokatsamfundet negativt. Vi avstyrkte det på vad vi då tyckte vara och alltjämt tycker är goda grunder. Det förelåg brister i analysen om behovet, effektiviteten och proportionaliteten. Men frågan är om detta var rätt, trots brister och risk för missbruk. Med hänsyn till den tydligtvis goda effekten är frågan om denna regeländring trots allt inte måste anses ha varit lämplig, nödvändig och proportionell i ett demokratiskt samhälle och därför en godtagbar inskränkning i enskildas integritet. Efter min utflykt i Stockholmsnatten är jag nästan böjd att tro det. Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5