Nordens Tidning 1
Första gången jag mötte Thorvald Stoltenberg var för drygt tjugo år sedan. Han höll då en plenarföreläsning vid den nordiska invandrar- och flyktingkonferensen i Stockholm år 1990 med cirka 1 000 deltagare. Den digra konferensen har redovisats i boken ”Vår gemensamma framtid” (Dialogos, 1991), som också var titeln på hans föreläsning. Jag tillhörde organisatörerna av mastodontkonferensen och redigerade volymen. toltenberg var 1990 ny som FN:s flyktingkommissarie. Hans perspektiv på migrationen i världen, flyktens orsaker och kraven på det internationella samfundet för att kunna ändra den negativa utvecklingen i positiv riktning, gjorde föreläsningen minnesvärd. Han berörde UNHCR:s resurser och mandat, diskuterade ”fattigmansrevolutionen” som centralt element för att styra utvecklingen mot rätta mål, och tog upp risken för ökade folkvandringar. I backspegeln kan Stoltenberg anses ha sett långt in i vår tid. Ett av hans uttalanden då som berörde säkerhetspolitik bör lyftas fram, med tanke på den s k Stoltenbergrapporten, som jag återkommer till. ”Att motverka fattigdomen på ett internationellt plan är en del av vår framtida säkerhetspolitik. Om säkerhetspolitik syftar till att undvika våldssituationer, då måste det vara ett riktigt sätt att arbeta säkerhetspolitiskt i framtiden. Och när människor inser att detta har med vår gemensamma säkerhet att göra så tror jag att resurserna kommer att finnas runt hörnet.” Nyligen lyssnade jag åter till Stoltenberg. En aprildag i våras var samlingssalen i Den Norske Kirke i Stockholm fullsatt. Stoltenberg var dagens gästföreläsare. Han skulle presentera sin rapport ”Nordiskt samarbete i utrikes- och säkerhetspolitiken”. I publiken sågs flera svenska ministrar, diplomater, politiker och nordiskt sinnade. Arrangörer var Föreningen Nordens 20 nordens tidning nr 3 | 2014 Thorvald Stoltenberg Stockholmsavdelning och Stiftelsen Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. Mats Hellström, tidigare statsråd, ambassadör, landshövding och ordförande för Biskops-Arnö inledde seminariet och var moderator. Eftermiddagen inleddes med att Mats Hellström, presenterade den nyutkomna boken ”Norden återupptäcker Tyskland – nya perspektiv på gamla relationer” (Skyline förlag). Antologin, i vilken Hellström är en av författarna, tar avstamp i den konferensserie om Norden och Tyskland som genomfördes i de nordiska huvudstäderna och Berlin 2012-2013. I antologin medverkar Thorvald Stoltenberg tillsammans med diplomaten och forskaren Sverre Jervel. De panorerar relationerna Norden-Tyskland över tid i artikeln ”Norge gjenoppdager Tyskland”. Här återger vi endast dessa författares tankeväckande slutkonklusion: ”Idag med en ny nordisk orientering mot Tyskland, med Tyskland som EU:s sterkeste makt, med en euro-krise som splitter Europa i en effektiv protestantisk del og en gjeldstynget katolsk del, blir ”Nord-Europa” igjen et intressant begrep. Kanske vil ”Nord-Europa” som begrep vokse ut av dagens Norden-begrep?” Stoltenberg tillhör den grupp politiker som blickar långt in i framtiden, ser faror och möjligheter tidigare än de flesta och slår larm om hotfulla konsekvenser av dagspolitiska beslut. Hans sextioåriga politiska karriär som utrikes- och försvarsminister och hans diplomatiska och internationella gärning har gång på gång visat att han står höjd över det dagsaktuella. De nordiska utrikesministrarna vände sig därför till honom i juni 2008 som ”siare” om den nordiska länderkretsens möjligheter till fördjupat nordiskt samarbete om säkerhets- och utrikespolitik med uppdrag att lägga förslag om utvidgning. I juni 2009 överlämnades ”Stoltenberg-rapporten” vid utrikesministermötet i Reykjavik. Rapporten handlar om ett komplex av känsliga, strategiska frågor, som varit och är svårhanterliga på grund av nationella egenintressen, byråkratiskt krångel och räddhåga för andras insyn i egna försvarspolitiska strategier. Ta bara svårigheterna att samlokalisera de nordiska ambassaderna som exempel. Stoltenberg följer ingalunda traditionell utredningsteknik. Man kan med fog kritisera rapporten för dess brist på konkretion, frånvaron av konsekvensanalyser och kostnadsberäkningar, detaljerade operativa insatser, konfliktresonemang m m. Man kan förvänta sig att detta arbete har gjorts nationellt. Den kritiken tog Stoltenberg upp i Den Norske Kirke, bemötte och turnerade den på sitt jovialiska och spirituella sätt. Även luttrade statliga utredare, kritiska ministrar och krävande beslutsfattare kan köpa hans argumentation: att förslagen klarar sig bra med överväganden, och utan bakgrundsteckning och andra utredningsfinesser. Han lägger därför i rapporten fram 13 förslag, grupperade i sex områden: fredsarbete, luftövervakning, havsövervakning och arktiska frågor, samhällssäkerhet, utrikesförvaltning, militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring, som går ut på att om ett nordiskt land blir angripet skall de övriga ge sitt stöd. Rapporten är en varningsklocka vad gäller nordiskt säkerhets- och utrikespolitiskt samarbete och en samhörighetsförklaring. Framtiden kräver samordning och samarbete. Stoltenberg är en nordisk fyrbåk med varningsljus. Trots att det är fem år sedan rapporten lades fram är den högst aktuell. Vad som hänt med förslagen nationellt må var och en finna fram till. Rapporten kan laddas ner från nätet. Gör det. TEXT: STIG LUNDSTRÖM FOTO: WIKIPEDIA