Nordens Tidning 1
”Hur ska e
tt vänortsbesök se ut?” Det allmänna svaret är: ”Så att alla trivs”. Kanske räcker det. Möten med nordiska vänner brukar alltid bli bra. Ändå vet alla som varit med att det ligger en mängd arbete bakom för att få allt att fungera. Det gjorde det verkligen då lokalavdelningen UlricehamnTranemo den 8 till 10 augusti tog emot vänortsvänner från Kerteminde på Fyn och från Övre Eiker nära Drammen. Lokalavdelningen består av två kommuner, och såväl organisationskommitténs sammansättning som själva programmet avspeglade detta: en dag per kommun. Huvudtemat var hantverk och industri i dåtid och nutid. Men även de ”andliga värdena” i vid betydelse uppmärksammades genom kyrkvisning, presentation av insatser för personer med funktionsnedsättning och avslutning i en lokal ”folkrörelseborg”. Sjuhäradsbygdens industrialisering började som förlagsverksamhet, d v s arbetsuppgifter portionerades ut till stugorna, där raska händer bearbetade ämnena t ex textilprodukter. Förläggaren avlönade hemarbetarna och försåg dem med material och stod för försäljningen. En sådan gård står närmast intakt i Tranemo. Med pietet har Ragnhild Haraldsson och Per Johan Sigman bevarat den ”Molanderska” förläggargården genom att bebo den. Även Gällstadsföretaget dristade sig att sända in ett förslag till ritning av Stortinget i Oslo, vilket gick segrande igenom. Ivanhoe hade under 1940och 50-talet vid sidan av den industriella inriktningen också ett antal hemstickare. Dessa är sedan länge försvunna. Senare tömdes även företagets lokaler i många år på både stickare och maskiner. Vi fick där se att ett trendbrott pågår. Nya helautomatiska maskiner, med programmerare, designer och stickande personal har återvänt till Gällstad. Familjeanda, lokal kompetens, trohet mot bygden, förmåga till snabba omställningar och förändrat kostnadsläge är bidragande orsaker. Ett hantverk, som kom till bygden under 1700-talet, och som genom en serie lyckliga omständigheter utvecklat sig till näringsgrenens kvarvarande enda storindustri i landet, är glasblåsning. Bra sand, stora skogar och tillräckligt kapital fick från början i gång verksamheten. Glasets Hus i Limmared speglar alla epoker: nyttoglas och konstglas till dagens emballageglas. Det gamla hantverket har fått en fristad mycket tack vare eldsjälen Einar Ödman. Han är nu över nittio år, och på ett gripande sätt berättade han, hur han lyckats samla klenoderna. Genom sin vänskap med de stora glaskonstnärerna Bertil Vallien, Ulrica Hydman-Vallien och Kjell Engman fick han dem att göra sommarens förnämliga utställning i Glasets Hus. Nordengästerna fick också se en av bygdens specialiteter, bleckslageriet, först i Gällstads hembygdsgård. Där berättade Kenneth Olsson, och han visade senare, hur man i Björkhamra bleckslageri, idag Marbäcks hembygdsmuseum, lyckats rädda John Josefssons intakta bleckslageriverkstad, unik i sitt slag. Just bleckknallarna nådde utanför landets gränser med sina alster. Men, inte heller detta hantverk hade sin upprinnelse i socknarna sydost om Ulricehamn utan hade tysk inspiration. Att våldsamma händelser långt från Sverige gjort att människor flytt till Sverige började inte med det andra världskriget. Familjen Langlet är ett exempel. Fördrivna från Frankrike som hugenotter på 1600-talet kom Langlets till Borås som färgare. En sentida ättling, Emil Langlet, blev arkitekten till Tranemo sexkantiga centralkyrka. Dess medarbetare Tora Widfeldt guidade oss runt i kyrkan, som genomgått flera ombyggnader. Som kuriosa kan nämnas att Langlet redan som ung arkitekt Traditionsenligt gjorde en grupp ur Himledalen-Lindberga Nordenavdelning sin utflykt till vackra naturskyddsområdet Näsbokrok vid havet i närheten av Åsa i början av maj. Det var ett nöje att vandra den fina rundan och få se alla de tidiga växterna som nu stod i blom, vitsippor, trift, styvmorsviol, en orkidé och många andra samt en vildapel i full blom. Den vackra utsikten åt olika håll som mot Ringhals, Vendelsö och Nidingen ska vi heller inte glömma. Efter rundan var vi välförtjänta av innehållet i den fikakorg var och en tagit med. Att göken ville höras från öst var också ett plus. TEXT OCH FOTO: HELGE KÄRRBRANT 36 nordens tidning nr 3 | 2014 Det som slår en deltagare från värdföreningen är att två kommuner kan ha så många institutioner, företag och verksamheter, som även den som bor där inte har sett eller känner till. Ett vänortsbesök blir därför också en ny erfarenhet för värdarna. Minnesvärd är bl a entusiasmen i bildsviten av gruppen ”Alla kan - show”, personer med funktionsnedsättning och deras ledare Britt Hedlund Norström. Tranemos nytillträdde komminister Lars-Olle Svensson förgyllde med bravur, i ord och ton, vår afton i Tranemo. Det är lätt att mötas i större grupper i Norden genom att vi har så många fina samlingssalar: Församlingshemmet i Tranemo blev vår ”restaurang” såväl vid lunchen som middagen under lördagen. Söndagens lunch intogs i Gällstads hembygdsgård, medan Boarps bygdegård, rotens eget allaktivitetshus, blev platsen för vänortsmötets avskedsfest. Både gäster och värdar trivdes med att ta del av bygdens historia och nutid, kultur och levnadsvillkor. Ändå kvarstår de nära möten, som uppstår i den nordiska samvaron gäster och värdar emellan i hemmen, som vänortsmötenas kärna. TEXT: ROLF ENANDER OCH ROLF SJÖLIN FOTO: SÖREN SÖRENSEN