STT 1
12 STT Vecka 45 onsdag 7 november 2018 SVENLJUNGA
Hösten 1978 var Karl-Erik Johansson i ett dåligt skick efter ett långvarigt alkoholmissbruk. Men den 4 september kom en vändpunkt. Karl-Erik slutade tvärt att dricka, och gick med i Länkarna. I höst har han firat 40 år som medlem, utan ett enda återfall. – Det var nog inte många som trodde att jag skulle klara det, säger han. Under en period drack Karl-Erik Johansson minst en 75:a varje dag. – Jag var tvungen att ha sprit hemma så jag kunde ta det direkt när jag vaknade, berättar han. FOTO: KATARINA JOHANSSON Firar 40 år som nykter D jag tänkte hela tiden: ”Jag köper en flaska till och så slutar jag i morgon.” Men det gick dag efter dag, vecka efter vecka, och månad efter månad likadant, jag var för feg för att våga ta steget fullt ut. Karl-Erik testade Länkarna en gång under den här tiden, men det ledde inte till någon vändning. – Jag hade väl inte supit färdigt, konstaterar han. Den 4 september 1978 kom vändpunkten. – Jag var på ett AMS-jobb där vi skulle röja i skogen, och hade svårt att ta mig fram – benen ville inte bära mig. Det var sista dagen jag drack något, jag har svårt att säga varför. Dagarna inleddes och avslutades med alkohol. – Jag var tvungen att ha sprit hemma så jag kunde ta det direkt när jag vaknade. Jag smög upp vid fyratiden på natten så inte min fru skulle märka det. Men visst märkte frun, och så småningom alla andra också. – Jag kunde bli liggande på byn, och åkte fast två gånger för rattfylla. Det var inte roligt för barnen, de blev retade i skolan för att de hade en pappa som var alkoholist. Visst fanns tankarna på att sluta, säger KarlErik. – Jag visste ju att det var illa ställt, och tänkte många gånger att nu måste det vara slut. Men Under flera veckor efter att han slutade dricka mådde KarlErik väldigt dåligt, både psykiskt och fysiskt. – Jag hade inget självförtroende, och jag kunde inte dricka en kopp kaffe, jag bara skakade ut det. Karl-Erik gick med i Länkarna igen. – Jag kan nog säga att det inte funnits någon i Kindslänkarna som varit så nersupen som jag var då. Jag fick ett gott stöd där, gubbarna på Länkarna hade erfarenhet och jag fick lära mig mycket. Jag fick ju lära mig leva på nytt. Det var dock en lång väg tillbaka till ett normalt liv. Det tog tid att få andra att lita på honom igen. – Jag hade lurat många under den här tiDet enda som betydde något var att skaffa sprit. KARL-ERIK JOHANSSON den. Men till slut blev det bättre och bättre. Någon tanke på att lämna Svenljunga, för att börja på nytt någon annanstans, fanns aldrig. – Det var inte att tänka på. Vi hade vårt hus här, och min fru arbetade som dagmamma. Karl-Erik, som just fått körkortet tillbaka efter sina domar för rattfylla, fick genom Arbetsförmed lingen en utbildning för att ta buss- och lastbilskort. Han fick till att börja med inget fast arbete men hankade sig fram på olika tillfälliga jobb. – En gång fick jag en spädkalv i lön, och då köpte jag in flera och blev lite mån skensbonde. Han köpte senare en övergiven minkfarm, där han och sonen startade en verksamhet. Så småningom fick han flera förtroendeuppdrag, bland annat har han nu varit ordförande i Kindslänkarna i sammanlagt 32 år. Han har också haft uppdrag inom Svenska Pälsdjursförbundet och Västra Sveriges Pälsdjursuppfödare, och sedan nio år är han ordförande i SPF Seniorerna Svenljunga. – Men det är sista året nu, det räcker med nio år. Under de 40 år som gått sedan den där septemberdagen 1978 har Karl-Erik aldrig tagit något återfall. – Konstigt nog har jag inte haft något sug någon gång. et började i ungdomen, med festdrickande på lördagskvällarna, berättar Karl-Erik. – Jag tror jag var lite blyg, och när jag drack släppte det. Det var inga problem i början, jag skötte jobbet och gifte mig 1962 och fick två fina pojkar. Det var när ett företag Karl-Erik startade gick omkull, som det hela eskalerade. – Då dövade jag det med sprit. På arbetsplatserna han sedan hamnade var det flera som drack på jobbet. Något som inte var helt ovanligt då. Men för Karl-Erik blev det förödande, och han sjönk allt djupare in i alkoholismen. – Jag var ordentligt på dricken i tio år, och under en period drack jag minst en 75:a om dagen. När det var som värst brydde jag mig inte om varken hem eller familj, det enda som betydde något var att skaffa sprit. Frugan fick jobba och slita, och visste aldrig när jag kom hem. Detta trots svåra personliga motgångar. Som när 5 000 av hans minkar år 1997 släpptes ut av djurrättsaktivister. Endast hälften av dem kunde infångas igen. – Då trodde många att jag skulle få återfall, men jag utökade istället, och byggde tre nya minkhus. Inte ens när livet var som allra svårast, när Karl-Eriks ena son tog sitt liv, föll han tillbaka i missbruket. Att han klarat sig beror delvis på stödet från Länkarna, men till största delen är det sin fru han vill tacka. – Det är tack vare att hon stannade kvar som jag klarade det. Karl-Erik är förundrad över att hustrun orkade stå vid hans sida under alla år spriten hade huvudrollen i hans liv. – Hon sade efteråt att hon stannade för att hon hela tiden hade ett litet hopp, men att hon inte visste hur länge till hon hade orkat. Och hur länge Karl-Eriks kropp hade orkat med det svåra missbruket kan han bara spekulera i. – Hade jag inte slutat hade jag nog inte levt idag – eller också hade jag suttit som ett vårdkolli. Har de svåra åren då fört med sig något positivt? – Ja, det fanns en fördel med mitt supande – frugan tog körkort, det hade nog inte blivit av annars! KATARINA JOHANSSON katarina@stthuset.com