Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA vansklig revolution den helt meningsl
ösa, ja förmodligen kontraproduktiva, samtyckes lagen. När opportunismen samtidigt slår sina klor i medierna och lagstiftarna, utmanas rättsväsendet på riktigt. Rättssäkerheten är grundvalen för den liberala demokratin. Ett argument mot att kvinnan skulle ha rösträtt för hundra år sen var just att kvinnor är hysteriska och inte kan förstå hur en rättsstat fungerar. I en artikel på sajten The Globe and Mail varnar Margaret Atwood för just det här: Risken är att Metoo gör att vi kvinnor återigen betraktas som hysteriska och oförmögna att förstå oss på frågor som rör brott och straff, lagstiftning och rättskipning. det allmänna rättsmedvetandet påverkas också av att Metoo normaliserar kvinnans svaghet. Lejonparten av alla berättelser handlar om att kvinnorna känt sig så maktlösa, att de inte kunnat göra någonting. I många fall är kvinnor verkligen maktlösa, som i en våldsam fysisk situation. Men vad ska vi tänka om skådespelerskan Ellen Page som säger att hon kände sig pressad att vara med i ”pedofilen” Woody Allens film From Rome with love? Nu, flera år senare, vädrar hon sin ilska över patriarkatet. Men vem var det som ”pressade” Ellen Page att tacka ja till den rollen? Var det könsmaktsordningen eller var det den egna drivkraften att göra sig en ännu större karriär än den hon redan hade? Ringer Woody Allen är man redan så stor att man kan tacka nej, om man verkligen vill. Om vi ska lyssna på Ellen Page, kommer vi ta ett kliv flera decennier bakåt i tiden. Metoo legitimerar att kvinnor gett upp den kontroll de trots allt ändå har över sitt liv, Metoo omyndigförklarar kvinnor på ett förmodernt sätt. Det går ju inte ta oss på allvar om vi aldrig kan säga nej eller sätta gränser. Om halva mänskligheten är så svag och bräcklig som Metoo-rörelsen påstår, etableras kravet att lagstiftarna måste göra något. Påståendet som nu blivit manifest, att svenska kvinnor saknar rättssäkerhet, är oerhört allvarligt och riskerar undergräva hela statens legitimitet. ADVOKATEN NR 2 • 2018 den postkoloniala tankegången yttrar sig också i kravet på ”trygga rum” och ”säkra zoner”. Det var för övrigt samma kampstrategi som låg bakom den alternativa bokmässan: Vi vägrar kliva in i samma rum som ”fascisterna”, vi ordnar en egen lokal dit bara likasinnade får komma. Den som ropar på trygghet ropar också på kontroll. Det är väl därför som allt möjligt, till exempel en alltför ihärdig flirt på Vänsterpartiets fest, plötsligt polisanmäls. Festen var inte en ”tryggt rum”, alltså måste staten se till att mannen lagförs. Men den som ropar på trygga rum i alla situationer – extremfallet är kravet att svarta ska dömas av svarta domstolar etc. – underkänner idén om det rationella samtalet, det vill säga det grundackord som vi byggt både demokratin och rättssamhället på. ska metoo verkligen bli något som förändrar normsystemet måste vi tillsammans, män och kvinnor, diskutera en räcka exempel i den gråzon av beteenden som inte är olagliga, men möjligen oetiska. Eller helt enkelt bara exempel på hur taffliga vi kan vara när vi försöker uppvakta varandra. Metoo ägnar inte en tanke åt hur sårbara även män kan vara i det som kallas för ”the game”. Ett jämställt samhälle måste vara ett mänskligt samhälle, säger Lars Stiernkvist (S) med anledning av Lars Ohlys öde. Ingen kan väl vilja leva i ett samhälle där det finns en obefintlig förståelse för felsteg? Visst är det viktigt med principer, men det måste också finnas utrymme för nyanser och förlåtelse. revolutioner är svåra saker, det vet alla som kan det minsta lilla historia. Jag vågar inte tänka på vad som händer när den yngre generationen, så förbluffande nymoralistisk och överlag kränkt och ovillig till diskussion och samtal, tar över parlament och lagstiftning. Åsa Linderborg Doktor i historia, kulturchef på Aftonbladet 25