NG Malmö 1
SLÄPP UT NICOLAS CAGE! Med kommande filmer som de
n kritikeromhuldade Pig och den skogstokiga Prisoners of the Ghostland så tar Nicolas Cage åter plats i relevansens varma sken. En återkomst till ett mer uppmärksammat sammanhang som fick sin början redan med Mandy (2018). TEXT: DAVID WEISS H uruvida Nicolas Cage är bra eller dålig på sitt yrke har det tjatats om i flera decennier. De som uppskattar Cage laddar ofta argumentationen med några av hans creddiga titlar, som bröderna Coens Arizona Junior (1987) och Spike Jonzes Adaptation. (2002). Medan motargumenten snabbt fylls med de halvdussin obskyra filmer han deltar i varje år. Exempelvis skriver Caryn James (New York Times) att Cages insats som den urspårade Peter Loew i den absurda vampyrkomedin Vampire’s Kiss (1988) är “kaotisk och självupptagen” och sabbar hela filmen. Men vem hade brytt sig om Vampire’s Kiss om inte Cage levde rövare? Den intressanta frågan vore istället: spelar det någon roll om han är en bra skådespelare? DET FINNS TVÅ ytterligheter i hur Cage beter sig framför kameran. Den ena är en stram less is more-stil som ibland dammas av när karriären behöver en nystart. Ett uttryck som är lätt att relatera till och ta på allvar. Den andra är utåtagerande, spattig och gallskrikande. En typ av spel där tonlägets stabilitet inte går säker inom loppet av en och samma mening. Väntar en tokig röst, lökigt skämt eller utbrott i nästa bisats? Ingen vet. CAGES KARRIÄR INLEDDES med en perifer roll i Häftigt drag i plugget (1982) och hans efterfrågan har under de efterföljande årtiondena ständigt gått upp och ner. Sen den gotiska sydstatstragedin Joe (2013), där Cage har murrigt skägg och försöker behärskat hålla sina demoner i schack, hade Cage hamnat i skymundan. Filmen, där Cage lågintensiva spel har ett rakt släktskap med Marlon Brandos tidiga roller, ledde inte till mycket mer än en minnesvärd prestation. Återkomsten uteblev. Men för den som uppskattar Cages bipolära tonskiften och hans nästan militanta larvighet så bjöd femårsperioden mellan Joe och Mandy på några högt skattade guldkorn. I thrillern The Trust (2015) spelar han en lönnfet och korkad polis som ska planera en kupp som bara kan gå åt helvete, han dyker upp som skrupellös före detta fängelsekund i Paul Schraders bindgalna Dog Eat Dog (2016) och når tramsighetens högsta märke som guds utsända soldat i jakten på Bin Laden i Army of One (2016). Filmer som kanske inte är särskilt givande, viktiga eller ens lyckade. Men de är fnissiga och underhåller på överraskande sätt. I stället skulle det behövas en kvävande och fullproppad genrepastisch i Mandy för att folk med måttligt Cageintresse skulle bry sig igen. RED (CAGE) OCH Mandy (Andrea Riseborough) delar ett idylliskt, hippeanstruket liv. Red jobbar inom skogsbruket och livet flyter stillsamt på, tills dess att en mordisk kult får syn på Mandy. Blod spills, hämnd ska utkrävas. Filmen, regisserad av Panos Cosmatos (Beyond the Black Rainbow (2010)), är så estetiskt överdådig att knappt något syre får plats. Den är fullsmockad på starka, uppmärksamhetskrävande stilistiska drag, som elektronisk spänningsmusik, ögonbrännande ljussättning och utsmetade färger. För att kunna bryta sig igenom allt kladd behövs någon med en stjärnas utstrålning, Cage passar utmärkt och räddar det som räddas kan. RED KLÄR SIG i baseballtröjor och slittåliga jeans som vilken amerikansk knegare som helst. Han är helt och hållet nöjd med sin tillvaro och Cage lyckas med små medel fånga karaktärens initiala belåtenhet över sin plats i livet. Men till skillnad från rollen i Joe, en film som är stöpt i mumlande allvar, låter inte Red tragedin fåra sitt ansikte och ögonen att sjunka in. Han reagerar i stället med känslorna utanpå. TRAGEDIN, NÄR EN taggtrådsbunden Red tvingas se på när Mandy bränns ihjäl i en brutalt sadistisk scen, följs upp av att Red tar in traumat han just gått igenom. Han stapplar in i ett badrum med gräsliga brungula tapeter i jordiga strumpor, kalsonger och tigertröja. Sorgen och ilskan väller över honom. Händerna är blodiga och han börjar halsa sprit. Mellan flåsandet och klunkarna stöter han fram otyglade ilskevrål. Vrål som snabbt förvandlas till skrikgråt. SKÅDESPELET ÄR EN intressant mix av de två tidigare nämnda extremerna i Cages varierande spelstilar. Den högburna sidan bidrar med stringens i hur känslorna ändras stegvis, medan det mer egensinniga uttrycket för med sig ett extrovert spel när han vrålar ut sina känslor, snarare än nobelt förtrycker dem. SISTA SCENEN I filmen ringar in en faktor som är betydande för Cages långlivade popularitet: det ikoniska minspelet. Efter en blodtörstig våldsodyssé, vars logik är hämtad från TV-spel med svårare och svårare boss, sitter Red ensam kvar i sin bil. Ansiktet är nersmetat med blod, ögonen stora som tallrikar och flinet vridet bortom igenkännlighet. Ett oförglömligt ögonblick och hans förmåga att göra bisarra grimaser har sedan länge garanterat honom internets kärlek. NÄSTA STORA ROLL var i Richard Stanleys återkomst med Color out of Space (2018). Om Cage karriär fluktuerar så är det ingenting jämfört med det forna underbarnet Stanley. Redan som 24-åring sågs han som en ny spännande röst inom smal auteurfilm efter den futuristiska debuten Hardware (1990). Framtiden skulle bli hans, i stället blev det ingenting. Efter Dust Devil, som hade premiär i Cannes 1992, skulle karriären trappas upp. Nyinspelningen av The Island of Dr. Moreau (1996), med både Marlon Brando och Val Kilmer, stod på tur. Han hade knappt hunnit börja jobba innan han blev sparkad och debaclet har senare porträtterats i Lost Soul: The Damned Journey of Richard Stanley’s Island of Dr. Moreau (2014). COLOR OUT OF Space, baserad på en förlaga av den kosmiska skräckens främste uttolkare H.P Lovecraft, handlar om en familj om fyra som lämnat stan för att leva på en avlägset belägen lantgård. Vardagen är gemytlig tills dess att ett asteroid-liknande föremål störtar ner på deras ägor. Asteroiden visar sig med tiden ha metafysiska egenskaper som påverkar allt och alla i dess närhet. NR 9, 2021 | NÖJESGUIDEN 67