Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN PA
NDA BEAR "Panda Bear meets the grim reaper" (Domino Recordings) Bästa låt: "Mr Noah" nnnnn Panda Bears musik har alltid handlat mer om stämningar än raka hits, men frågan är om singeln "Mr Noah" inte är den mest tillgängliga introduktionen till Noah Lennox psykadeliska ljudlandskap hittills. Ylande hundar, gitarrloopar, Beach Boys och ekande stämsång nedkokat till en fragmentarisk poppärla. Älskar du den kommer du att älska Panda Bears värld. Det mesta är sig annars likt på Animal Collective-medlemmens femte soloalbum: 36-åringen fortsätter sitt sökande efter psykadelisk perfektion - det är ljust, färgglatt och stämningsfullt. Husguden Brian Wilson har fått sällskap av trumbreaks från hiphopens 90-tal, medan 2013 års Daft Punk-samarbete satt sina spår i form av moogsynthar och rymdsamplingar. "Panda Bear meets the grim reaper" enskilda låtar flyter samman till en helhet, en tydlig känsla, som kaotiska minnesfragment av en perfekt sommardag. Det är verkligen mycket bra. JOACHIM SUNDELL JOEY BADASS "B4.DA.$$" (Sony Music) Bästa spår: "Christ conscious" nnnnn Det har gått tre år sedan mixtapen "1999" skapade sensation och Joey Badass Pro Era-kollektiv intog sin plats i New Yorks musikaliska samtid. Den amerikanska hiphopens senaste underbarn har nu hunnit fylla 20 och tar med debutalbumet "B4.DA.$$" steget från hajpat framtidslöfte till etablerad artist. I likhet med delar av Asap Mob och Memphis-baserade Raider Klan är musiken tungt förankrad i 90-talets gyllene era. Iklädd Timberland-kängor och hockeytröjor gör Badass sitt bästa för att låta som det svunna årtiondets främsta; både flow och beats är som hämtade ur en greatest hits med Nas, AZ, Wu-Tang Clan eller Lord Finesse. På sina bästa spår lyfter Badass råa talang musiken över genomsnittet, men på större delen av skivan imiterar 20-åringen sina förebilder utan att överträffa dem. 90-talets boom bap börjar bli ett ankare för samtida hiphop: allt fler rappare liknar popkillar som vill låta som The Beatles 50 år för sent. Badass utvecklar inte sin genre, utan konserverar den. JOACHIM SUNDELL BELLE & SEBASTIAN "Girls in peacetime want to dance" (Matador/Playground) Bästa låt: "Nobody's empire" nnnnn Av någon anledning hyser man ju fortfarande visst hopp varje gång Belle & Sebastian ska till att släppa nytt - trots att det nu gått 15 år sedan Glasgows tweestoltheter gav ut sin sista riktigt bra skiva. "Girls in peacetime want to dance" är sextettens nionde album och precis som deras fem senaste plattor får vi alldeles för mycket meningslös utfyllnad och låtar som inte håller måttet. Som vanligt finns dock också några guldkorn - här handlar det främst om snyggt arrangerade "Nobody's empire", elektroniska "Enter Sylvia Plath" och indieklassiska "Ever had a little faith". De glimrar dock inte som de en gång gjorde och här finns ingenting som ens hade varit i närheten av att platsa på "Tigermilk", "If you're feeling sinister" eller "The boy with the Arab Strap". LINUS BRÄNNSTRÖM MIDAIRCONDO "IV" (Twin Seed Recordings) Bästa låt: "Higher" SLEATER-KINNEY "No citites to love" (Sub Pop/Playground) Bästa låt: "Price tag" nnnnn Jag föll för Midaircondo 2005, tack vare singeln "Serenade". Den stod för en ny, drömsk, skev elektronika som var svår att värja sig emot. Tio år senare kommer nu fjärde albumet och Göteborgsduon håller fast vid samma organiska, suggestiva ljudbild. "IV" låter bitvis stökig och improviserad och det är den också - Lisen Rylander Löve och Lisa Nordström har velat återskapa känslan av en konsert och därför spelat in skivan som om den vore en av deras visuella livespelningar. Akustiska instrument, som den Midaircondokaraktäristiska saxofonen, mixas med röst och elektronik och bildar ett helt eget landskap, som blir som bäst när det smälter samman med ett hotfullt beat, som i "Higher" eller "Veins". Midaircondos landskap blir som bäst med ett öppet sinne. Midaircondo kräver en del av dig, men det är inte för mycket begärt. SARA HALDERT 68 | nöjesnytt 40 | nöjesnytt nnnnn När Sleater-Kinney i oktober förra året offentliggjorde sin återförening var det en väldigt stor nyhet i en väldigt liten del av musikvärlden - Olympiabandets status och betydelse i indierock- och riot grrrl-kretsar är fortfarande intakt. "No cities to love" är Sleater-Kinneys första album sedan hyllade "The woods" från 2005. Likheterna med den plattan är dock inte särskilt stora - "The woods" ganska smutsiga sound rattades fram av Mercury Rev-mannen Dave Fridmann medan Sleater-Kinney nu i stället valt att återigen jobba med husproducenten John Goodmanson. Då får vi som väntat dissonanta riff, rent ljud och stram instrumentering. Det låter väldigt mycket indierock från mitten av 1990-talet, ganska omodernt men hemtamt. Det finns också några riktigt starka låtar, inte minst på skivans första hälft, men tyvärr är de inte tillräckligt många för att "No cities to love" ska bli en ny klassiker. LINUS BRÄNNSTRÖM