Advokaten 1
Fokus Förvaltningsrätt » – På domstolen finns en
stor kunskap och erfarenhet av dessa mål. Våra domare försöker verkligen att kritiskt granska innehållet i ansökningarna och kontrollera att kriterierna för tvångsvård är uppfyllda, säger hon, och fortsätter: – Processen i domstol inleds alltid med en skriftlig ansökan som oftast kompletteras av en muntlig förhandling. Tvångsomhändertaganden rymmer svåra mänskliga omständigheter och jag tror att domarna vinnlägger sig om att förhålla sig professionellt till varje ingripande i det enskilda fallet. Domstolarna går oftast på myndigheternas linje när det gäller tvångsvård. Agneta Eberhardts förklaring är att den situation som skapar behovet av tvångsvård oftast gått väldigt långt innan man överväger en ansökan om LVU, LPT eller LVM. omöjLigt uppdrag Forskarnas studie visar också att förhandlingarna i tvångsvårdsmål är korta och att de offentliga biträden som företräder dem som ska vårdas och i LVU-mål även föräldrarna, som regel begär ersättning för mellan en timme och en hel arbetsdag. Anna Hollander anser att de offentliga biträdena har ett näst intill omöjligt uppdrag, som på denna korta tid både ska hinna tala med klienten och granska den skriftliga underlag som dominerar i förvaltningsprocessen. – Det är ett skäl, tycker jag, till att biträdena ”Jag kan känna en oerhörd frustration ibland. Att myndigheten går över gränsen utan att väga in alla fakta.” skulle kunna förordnas tidigare i processen, säger Anna Hollander. Advokat UllaBella af Klercker arbetar ungefär halva sin tid som offentligt biträde i LVU-, LPT- och LVM-mål. Hon tycker generellt att det går att få ersättning för sitt arbete i tvångsvårdsmålen, bara man motiverar sin begäran. Det finns dock skillnader mellan olika länsrätter. UllaBella af Klercker känner till viss del igen beskrivningen av en samförståndskultur i domstolen, där socionomernas och läkarnas bedömningar får stort utrymme. Men hon upplever inte att domstolen är rädd för konflikt. Snarare förväntar sig rätten att hon ska granska och ha invändningar och uppskattar hennes ifrågasättande, säger af Klercker, i synnerhet när hon företräder barn. 28 Domstolarna går oftast på myndigheternas linje när det gäller tvångsvård. Men det största problemet som hon ser det är kvaliteten på de utredningar som ligger till grund för besluten. – Det blir väldigt lätt slentrianmässigt, läkaren lämnar in ungefär samma ansökan var sjätte månad, ändrar datumet bara snarare än att lägga fram nya uppgifter, säger hon om LPT-målen, där vården omprövas regelbundet. Även utredningar från socialtjänsten om LVU och LVM har stora brister. – Det blir väldigt mycket tyckande och kännande och egna slutsatser som blandas i ett hopkok med objektiva fakta, säger hon, och konstaterar att de som skriver utredningarna, socialsekreterarna, ofta är så inne i målet att de har svårt att skilja på fakta och slutsatser. Brister i utredningen gör också arbetet som offentligt biträde svårt. – När man företräder en förälder och får en sådan här utredning kan det ta lång tid att nyansera bilden och få fram ett annat perspektiv. Socialtjänsten har stort försprång, de har suttit i fyra veckor med materialet och skrivit en utredning, medan jag får den några dagar före förhandlingen. Då blir det en skev process, för föräldrarna får ju inte mer utrymme än vad socialtjänsten får, konstaterar UllaBella af Klercker. – Jag kan känna en oerhörd frustration ibland. Att myndigheten går över gränsen utan att väga in alla fakta, man missbrukar sin makt mot en enskild person. Det frustrerande, säger hon. brist på praxis Ett annat problem i tvångsvårdsmålen, som bland andra Advokatsamfundets ordförande Tomas Nilsson pekar på i boken Regeringsrätten 100 år, är bristen på praxis. UllaBella af Klercker instämmer i att det saknas tydliga prejudikat på området. Men det har sin förklaring i målens karaktär. – I och med att det här är ganska korta mål är det svårt att få upp mål i överinstans. Många tycker inte ens att det lönar sig att klaga, eftersom det på något sätt är färskvara, säger hon. I exempelvis ett LVM-mål gäller beslutet vård i sex månader. Till skillnad från i brottmål ska domen verkställas omedelbart. Tar det då fyra månader innan målet kommer upp i kammarrätten tycker många att det är meningslöst att överklaga. – Det händer att jag känner att det är en viktig rättsfråga som behöver prövas. Då ska jag övertala personen. Men många vill då bara gå vidare och när det gått några månader kan omständigheterna i livet helt ha förändrats, säger UllaBella af Klercker. n anna hoLLanders punkter för stÄrkt rÄttssÄkerhet: l det behövs en ny, mer vetenskaplig utredningskultur inom de utredande myndigheterna, förankrad i kunskap om barn och lagens förutsättningar om tvångsvård. l det är inte rimligt att domstolen både förordnar och betalar de offentliga biträdena. risken finns att domstolen föredrar biträden som inte granskar målen ingående. för rättssäkerheten är det viktigt att inte ha olika lojaliteter inbyggda i systemet. l domstolen behöver vara mer aktiv, och granska utredningen, fakta och omständigheter som framstår som motsägelsefulla under den muntliga förhandlingen. Advokaten Nr 8 • 2009 fOtO: scanpix (sprUtOr)