Nöjesnytt Kalmar 1
– Missbruket har legat latent hos mig. Jag har al
ltid haft för mycket empati och mått dåligt. När jag firade nyår i Nybro med Patrik, då var det inte okej att dra en ladd på bordet. Det gör man inte. Men i Belfast var det legitimt. Jag flyttade av den anledningen. Jag halkade liksom inte in i missbruket av en olycklig slump. Det var ett medvetet val. När utbytesåret sedan var över och de andra åkte hem, drog jag till London. Tillslut gick det inte längre. Efter en överdos och några resor hem till Sverige och besök på akutpsyk bestämde sig Rasmus för att flytta hem och han och Patrik möttes igen. – Vi visste sedan tidigare att vi trivdes tillsammans. När jag var redo och kom tillbaka så hade Patrik byggt upp en replokal och jag hade fått ur mig det värsta. Allt föll på plats. TA INTE UPP GITARREN INNAN 30 Rasmus berättar att han alltid haft ett brinnande intresse för samhällsfrågor. Orättvisor. Och under intervjun talar han om avvecklingen av Apoteksmonopolet som en dödssynd. – Jag engagerar mig i mycket och håller på med udda saker. Allt möjligt. Era texter är självbiografiska och utlämnande? – Jo. De utgör substansen i det vi har att förmedla. Jag brukar tänka att det nog va bra att jag inte plockade upp en gitarr innan jag fyllde 30. Innan dess har man inte så mycket att berätta. Vad skiljer den nya skivan från den förra? – Den här är mycket bättre. Vi har utvecklats, men huvudsaken är att man tar kliv. Det kan vara framåt eller bakåt, bara man rör sig. Det vi har gjort nu är att behålla nerven och det spruckna. Du hör fortfarande exakt att det är Avantgardet, grunden finns och trummorna är inspelade i garaget hemma hos Patrik den här gången också. På Östkusten intet nytt ska ses som en enhet, kanske en film, eller en bok. Man ska lyssna från spår ett till sista spår, för att inte gå miste om något. Jag är nog en ganska komplex person, säger Rasmus och Patrik fyller i: – Han är romanen och jag är facklitteraturen. Det är en bra kombination. Jag tycker Avantgardet är en korsning mellan Nationalteatern och Timbuktu… – Tack. Det var snällt sagt. Jag tycker att hiphopen är unik, med mycket intryck från miljonprogrammen. Jag skriver alltid texter på ett specifikt sätt, utifrån vad det är som hugger tag i mig själv. Utlämnande, men även som en uppgörelse med den nedmonterade välfärden. Jag tycker man måste vara bra dum i huvudet om man inte inspireras i sitt låtskrivande av vad som händer i Sverige idag… Vad händer nu då? – Vi vill gärna kunna leva på musik. Men det absolut primära är att vi får vara oss själva och att skapa nåt som vi vill. När vi jobbar med exempelvis Henrik Schyffert så gör vi inte det för att han är han, utan för att han gör en fantastisk insats mot rasism och Sverigedemokraterna. När vi väljer vart vi ska spela, så väljer vi för att vi tycker att musiken är värdig den lilla rockscenen, inte en ishall. Vilken sjuk stor resa ni gjort senaste året! – Absolut. Men det största som har hänt i mitt liv är att jag blivit nykter. Vilka håller ni på i Fotboll? – Pukeberg. Arbetarnas klubb. Kalmar Läns Westham. TEXT: ULRIKA MELIN WAHLIN FOTO: MÅRTEN EKBLAD _ Q|MHVQ\WW